Tiden existerar, det märker vi ju! Men så är det ju också så att det sägs att den inte alls finns. Och jag tror att det även sägs att den hör ihop med rummet så att tid och rum är samma sak.
”Rum” skulle då betyda ”materia”
antar jag, och det skulle betyda att medvetandet kan existera i en
annan sfär också, en slags dimension där man är bortom tiden så
att man kan se vad som hände för tusen år sedan, eftersom det
fortfarande händer.
Om det absolut inte fanns nån tid här så skulle ju alla rörelser hända samtidigt och det gör de ju inte, tydligen inte ens för tidsresenären, som har sin kropp kvar här i vår egen tid.
Jag har märkt att sådana tidsresenärer tydligen av ”folket på platsen” kan uppfattas som andar eller spöken. Ett spöke är ju inte så materiellt, fast och synligt, men å andra sidan är det ju heller inte utsmetat över hela rummet. Det är liksom ”halvmateriellt” och har en form, men ändå inte. Det verkar ju också vara litet till hälften bundet av tiden så att det kan vara här nu, men kanske också kan vara på ett annat ställe i en annan tid?
Det sägs ju också att spöken kan sitta fast i en slags mellanvärld, mellan vår fysiska värld och en annan värld, som de egentligen ska till.
Allt, som befinner sig i vår fysiska värld tycks ju också sitta fast i samma tid.
I BhagavadGita säger Krishna att allt som är fött måste åter dö. Det är en naturlag och gäller allt, både människor, flugor, plantor, stenar, planeter och solsystem.
Men om det gäller solsystem, för att de är materiella, så måste det ju också gälla universa eftersom de är ”gjorda av” en massa solsystem.
Det är svårt att tänka sig ”många universa” - vad skulle det vara som begränsade dem från varandra? Tomrum? Elektromagnetiska väggar?
Men, Prabhupada, har i alla fall sagt / skrivit att det finns ett oändligt antal universa, ”lika många som dropparna i havet”.
Om vi nu kallar det för att det finns X universa (X = oändligt antal eller vilket antal som helst), som hela tiden föds och dör (det har vi ju sett: svarta hål osv) så måste det ju också hela tiden finnas X nyfödda universa och X döende universa.
Man kan jämföra med människorna här. På jorden finns alltid några miljarder nyfödda och några miljarder döende människor, som att det också finns några miljarder som är 10 år, som är 20 år, som är 30 år osv. Det finns några miljarder som fyller 13 år just i dag. Varje ålder finns nånstans och på många ställen.
Resonemanget måste ju vara detsamma för universa: just nu finns det X antal universa som föds och X antal som dör och det finns X antal, som är exakt 3 miljarder år gamla. X antal är en miljard år gamla och X antal är 100 miljarder år gamla. (Jag menar inte på pricken "miljarder", jag menar en annan "siffra" )
I alla dessa universa finns det planeter som föds och dör, så i varje universum finns det solar som föds just nu och solar som dör just nu. Det finns solar som är en miljon år gamla och 13 miljoner år gamla osv. Osv. (Här kanske "siffran" miljarder passar bättre).
Runt solarna finns planeter. Jorden har en viss ålder. I alla dessa universa bör det finnas ett oändligt antal planeter som just nu har samma ålder som jorden. Det bör finnas många planeter som har en liknande civilisation som vår, kanske ett oändligt antal...
Då bör det också finnas ett oändligt antal civilisationer som har år 2014, med krig, datorer och flygplan osv....
Men, då bör det också finnas ett oändligt antal sådana civilisationer som har är 2013. Och 1978 och 1543 och 1200...osv osv Det betyder att stenåldern fortfarande finns nånstans.
Det som fick mig att tänka på saken var nog att det sägs att när Krishna har slutat att uppenbara sig på jorden, slutat att synligen dansa i Vrindavana, så börjar han och hans gopis med samma dans på en annan planet (eller i ett annat universum?) och så går det runt hela tiden.
Jag tänkte att det nog inte är så att han dansar i 50 år på en planet för att sedan dö och födas på en annan, även om de säger att det är så. Det känns som att det snarare skulle vara så att så fort en enda rörelse avslutas här så startar den på ett annat ställe. Till och med så att varje sekund fortsätter på ett annat ställe när den slutat här. Varje tusendels sekund?
Nu börjar tanken att ”gunga” för nu finns varje sekund nånstans. Samtidigt som Krishna föds på en planet så dansar han med Radha på en annan planet och slåss med Hiranyakashipu på en tredje planet. Men inte nog med det: varje tusendels sekund av varje rörelse finns nånstans, på någon planet.
Hur är det då med Krishna själv? Anser han att han flyger hit och dit då – nej, naturligtvis inte. Han är på alla ställen samtidigt. Han föds på ett ställe samtidigt som han dansar på ett annat och slåss på ett tredje. ”Samtidigt” är inget problem för honom.
Men om varje plats och tid alltid finns nånstans så borde det vara möjligt för dig att inkarnera i Sverige på 50-talet nästa gång! Om du gillar att vara ung på 70-talet i Sverige så kan du vara det hur många gånger som helst eftersom den ”tiden / platsen” alltid finns nånstans. Om du längtar tillbaka till medeltiden så finns den också nånstans.
Under hypnos kan vi minnas tidigare liv, men här kan den personen, som är i trans, inte bara se tidigare liv - det går tydligen lika bra att se nästa liv. Ja, man kan ju då undra vad det är som man ser. Klärvoajanta personer kan ju också se vad som ska hända nästa dag eller vecka (eller så).
Jag tror att det egentligen är något annat man ser och att det ligger bortom (bakom) vår typ av tid.
Spågubben i den vite mannens värld ser alltså inte vad som ska hända - han ser vad som "ligger och väntar" och levererar det som en sanning, vilket inte medicinmannen skulle göra. Han skulle "gå in i Nagual och ändra på saken om den inte var bra, på samma sätt som hypnotisören kan ändra på det förflutna, fast han då kanske egentligen "bara" ändrar en persons eget inre "förflutna", som kanske egentligen ligger gömt i en annan tid, alltså en annan typ av tid än vad vi har, alltså en annan dimension
Tänk om vi också egentligen fungerar som Krishna och hans anhang, med den skillnaden att vi inte är medvetna om det?
När Prabhupada dog så sade han att nu skulle han fara vidare till nästa planet och göra samma sak där (starta ISKCON). Han kanske i evigheter alltid gör samma sak nånstans.
Tänk om vi också gör det fast vi inte är medvetna om det?
Man kanske alltid är den man är, dvs man är en viss typ av rollfigur, som i likhet med Krishna inkarnerar än här och än där och kliver in i någon tid där man försöker att ”vara sig själv” eller ”komma ihåg vem man är”.
Om du är ”ett evigt medvetande” (bortom tid och rum), men samtidigt har en fysisk kropp, så finns det ju en bra chans till att du även har en annan krpp på ett annat plan (som för oss inte är materiellt, men som för kompisarna i den världen är det).
Det finns fyra tidsepoker på jorden (i vårt universum): SatyaYuga, TretaYuga osv och eftersom Brahma har en helt annan tid än vi, så kan jag tänka mig att det kanske också finns fyra olika typer av tid, dvs fyra dimensioner med olika tider.
Hundra år för oss är på nästa plan bara en dag och på nästnästa bara en sekund osv tills man kommer till centrum där det är evigt.
Ett ögonblick, som för Krishna är så litet att det inte finns, skulle motsvara för oss en evighet som är så lång att den inte finns?
Det är liksom inte linjärt längre – det börjar gå runt. Det börjar likna en synvilla. Tankevilla! Alla vanliga begrepp börjar gunga.
Här kommer begreppet Quantum Entanglement in.
Egentligen är jag inte där som jag tror att jag är i tiden och rummet – jag är där som jag har mitt fokus så att frekvenser, frekvensmönster, och toner är mer verkliga och sedan, närmast kommer bilder, typ symboler.
Allt rör sig i cirklar (spiraler) och det kan liknas vid en dans, som i sin tur består av ett oändligt antal ringdanser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar