Jag behöver bara börja att läsa för att se att här finns en mera levande koppling till verkligheten än vad man ser i TV- och radiodebatter om religion och filosofi, där jag nästan får en känsla av att de fullständigt struntar i verkligheten, bortsett från att de för säkerhets skull kan inskjuta att man ska vara snäll och förstående för att Jesus var snäll och god, vilket man ju inte tycker är så märkvärdigt – även djuren är snälla och hjälpsamma mot varandra inom gruppen.
Jag vet inte riktigt om kyrkan anser att han blev frivilligt eller ofrivilligt fångad och upphängd.
Willy funderar över likheten mellan religiositet och musikalitet och ... jodå... javisst, så klart, båda är en extra känslighet för att uppfatta stämningar och hänföras av dem (eller stötas bort), men det gäller nog i så fall det mesta (även konst, poesi, personer, miljöer mm). Det är en känslighet som gör att man känner själva sången i det som händer. Man vet om man gillar eller inte gillar melodin eftersom man känner dess påverkan på hjärtat, dvs hjärtchakrat, som är ett centrum för elektromagnetiska frekvenser som rör sig hela tiden, påverkas och påverkar. Det liknar nog bilder av solstormar (på solen).
Jag säger sång eller melodi eftersom det inte fungerar med bara ett enstaka ljud eller en frekvens.
Ja, vi behöver inte ens ljud för att reagera, det går bra med bara magnetfält med den skillnaden att det då är undermedvetet. Man känner sig på ett visst sätt, men vet inte att det är en påverkan som "kommer nånstans ifrån" . Namnam för militären som vill utveckla mind control.
Romeo och Julia på teatern bör kunna framkalla samma känsla som en film om Jesus. Var är skillnaden? Att Jesus fick upplysning medan de andra bara dog i onödan. Ja, för dem blev det annorlunda, men för mig var det väl samma typ av reaktion?
Jag kan fylla mig med den hjärtekrossande känslan av Romeo och Julia på samma sätt som jag kan fylla mig med den hjärtekrossande känslan av Stabat Mater. Man blir fylld av en viss känsla trots att det inte har hänt något särskilt i ens egen yttre miljö.
Hm... religion ska nog innebära att man planterar rätt sorts historia. Det ska vara en andlig mening med att ha den lagrad inom sig. Den ska komma tillbaka när man behöver den.
Äldre musik (och dikt) har alltid en rytm och det spelar ingen roll om det är en shaman som trummar, en speleman från Delsbo som gnider sin fiol, ett gäng balalaikor på den ryska stäppen eller Mozart. De har olika toner och rytmer och passar ihop med olika typer av bilder, hus, kläder, språk, natur, historier och känslor.
Det skulle kännas splittrande att lyssna på Dan Andersson på Grand Hotel eller mässandet av Pater Noster vid korvkiosken. Och vem skulle vilja höra Gärdebylåten i en snögrotta i Jokkmokk?
Är det då en samstämmighet mellan ljud och form? Ja, jag vet inte, men jag kan ju fundera på saken.
Med olika toner kan man bilda olika former.
https://www.youtube.com/watch?v=wvJAgrUBF4w
Masaru Emoto har visat att olika känslor ger olika former på vattenkristaller när de fryser.
https://www.youtube.com/watch?v=tAvzsjcBtx8
Dessa känslor kan knappast vara annat är olika frekvenser som ”vibrerar” ut från hjärtat, som är centrum i ett elektromagnetiskt fält som omger kroppen.
http://link.springer.com/chapter/10.1007/978-94-015-8342-8_17#page-1
När jag var liten var det långa, böjda, väldigt vackra frostblommor på våra fönster men nu har jag inte sett några sådana nånstans - bara korta, avhuggna, raka streck. Kan det möjligen bero på att vi har disharmoniska em-fält i luften? Eller är det "fel känsla" som seglar omkring överallt.
De thujaträd som står nära lågenergilampor ser ut att vara döende (här utanför).
Även toner har olika frekvenser, men jag tror inte att det finns någon som känner sig hög, låg, glad, rädd eller ledsen av att lyssna till bara en enda ton. Man blir sjuk av det.
Man får heller inte någon speciell känsla av att titta på ett foto av Romeo, såvida man inte har lagrat in en känslomässig koppling till bilden. En bild av en kille i vit klänning med långt hår säger heller ingenting (om man inte programmerat sig) – man måste fylla sig med hela historien eller med hela melodin och om det är några som vet hur man påverkar med dessa medel så är det väl de amerikanska filmskaparna. De har tagit över prästens roll och de anstränger sig verkligen för att skapa de rätta kombinationerna. Men de behöver inte övertyga folk om att de ska tro på något – de vet att om föreställningen är tillräckligt bra så tror folk på den ändå, i betydelsen fyller sig med, och så betalar de.
Konsten hade förr också som mål att positivt påverka människans sinne och i Venedig finns det visst en speciell klinik för dem som blivit så höga av konst att de fått allvarlig baksmälla, Stendahls syndrom.
I dag har konstnärerna mera som mål att väcka uppmärksamhet för att göra karriär och ”det vackra”, som folk spontant dras till, har tagits över av reklamen.
När såg du senast en ful och disharmonisk reklambild???
Jag vet inte om det finns någon klinik eller medicinsk term för dem som klappat ihop av musik. Det kanske mest brukar handla om att man på rockgalor bär bort avsvimmade personer från publiken ?
Om den ”avsvimmade” shamanen säger man astralresa, själsresa, trance eller extas, som är ett tillstånd som han frivilligt försatt sig i med hjälp av rytmer från trumma, bjällror, skallror och pinglor. När Harley SwiftDeer var här 1985 så berättade han för oss vad de olika rytmerna skulle ha för olika effekter och det var enkla rytmer, the one-beat, the two-beat osv och de var presenterade som ”delar” av hans andliga karta, medicinhjulet.
Ett medicinhjul är en mind-map över verkligheten, både den synliga och den osynliga.
Om någon i vår kultur ofrivilligt skulle hamna ute på själsresor och få ett medicinhjul av någon befjädrad ande så hamnar han på psyket där det kallas epilepsi med hallucinationer och vanföreställningar.
Den lille Buddha Boy skulle benämnas med autism och få piller och terapi.
https://www.youtube.com/watch?v=weZX_ycGc00
Låt säga att vi plockar ut de "osynliga" delarna i indianens medicinhjul, dvs de delar som handlar om upplevelser, känslor och andar. Vi börjar med att också plocka bort alla ”bilder”, som är gjorda av ihopknutna och målade fjädrar, pinnar och pärlor.
Sedan översätter vi innehållet till latin med nya ord så att wakan blir santo och en ancestor får bli en angelus och så vidare. Med skriven prosa i stället för levande storytelling så kan vi snart ha fått ihop ett nytt kyrkolatin. Det skulle inte vara så svårt om man bara fokuserade på saken.
Sedan är det bara att göra en ny samling bilder där WakanTanka i skyn ersätts av Herren eller en guldbild av en aquila och shamanen på sin själsresa blir Elia i den brinnande vagnen.
White Buffalo Woman får finna sig i att vara klädd i ett civiliserat vitt nattlinne och leverera den heliga graalen i stället för the holy Medicine Pipe.
Trumman byts ut mot en orgel och shamanen får bli en präst i guldkappa.
Men det blir ändå totalt stilbrott om jag nu skulle sätta mig och röka en medicinpipa i en kyrka. Puff...puff... Hey WakanTanka...on chimala oyatehe waniwachinchan ewakuelo....
Det skulle kännas lika fel som att elda katolsk rökelse ihop med en svetthydda. Man har programmerat in hela världar, som bör vara rätt så intakta för att fungera.
Det blir något, som bara inte stämmer och därför skulle folk säga: ”Nä, nä... man kan inte alls bara översätta så där! Det är olika religioner och du bara rör ihop allt."
Men översätta och blanda ihop är inte samma sak. Jag är inte ute efter det där stilbrottet - jag är ute efter att jämföra och se vad som kan översättas med vad.
Jag liknar det vid en filmstudio där två olika filmer kan ha helt olika effekt på sinnet även om man har använt samma kamera och samma mixerbord, men också samma effekt fast det är olika historier.
Innan man kan göra filmer så måste man gå en utbildning för att lära sig hur tekniken fungerar och jag är mest intresserad av tekniken, inte filmen. Det beror mest på att alla bråkar om filmerna (vilken historia som är mest sann) men ingen tänker på tekniken.
Om det finns en sanning bakom det hela så är det den sanning, som tekniken är byggd på. (Lugn, lugn.... det kan finnas olika gudar i alla fall!)
Jag upptäckte just nu att det, som jag kallar "tekniken", kanske kan vara ungefär något i stil med det som buddhisterna kallar för dhamma/dharma = de grundläggande och objektiva sanningar, som enligt buddhismen varje buddha upptäcker på nytt. Sådana sanningar ligger ju bakom alla varianter av historier.
Jag säger sång eller melodi eftersom det inte fungerar med bara ett enstaka ljud eller en frekvens.
Ja, vi behöver inte ens ljud för att reagera, det går bra med bara magnetfält med den skillnaden att det då är undermedvetet. Man känner sig på ett visst sätt, men vet inte att det är en påverkan som "kommer nånstans ifrån" . Namnam för militären som vill utveckla mind control.
Romeo och Julia på teatern bör kunna framkalla samma känsla som en film om Jesus. Var är skillnaden? Att Jesus fick upplysning medan de andra bara dog i onödan. Ja, för dem blev det annorlunda, men för mig var det väl samma typ av reaktion?
Jag kan fylla mig med den hjärtekrossande känslan av Romeo och Julia på samma sätt som jag kan fylla mig med den hjärtekrossande känslan av Stabat Mater. Man blir fylld av en viss känsla trots att det inte har hänt något särskilt i ens egen yttre miljö.
Hm... religion ska nog innebära att man planterar rätt sorts historia. Det ska vara en andlig mening med att ha den lagrad inom sig. Den ska komma tillbaka när man behöver den.
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Äldre musik (och dikt) har alltid en rytm och det spelar ingen roll om det är en shaman som trummar, en speleman från Delsbo som gnider sin fiol, ett gäng balalaikor på den ryska stäppen eller Mozart. De har olika toner och rytmer och passar ihop med olika typer av bilder, hus, kläder, språk, natur, historier och känslor.
Det skulle kännas splittrande att lyssna på Dan Andersson på Grand Hotel eller mässandet av Pater Noster vid korvkiosken. Och vem skulle vilja höra Gärdebylåten i en snögrotta i Jokkmokk?
Är det då en samstämmighet mellan ljud och form? Ja, jag vet inte, men jag kan ju fundera på saken.
Med olika toner kan man bilda olika former.
https://www.youtube.com/watch?v=wvJAgrUBF4w
Masaru Emoto har visat att olika känslor ger olika former på vattenkristaller när de fryser.
https://www.youtube.com/watch?v=tAvzsjcBtx8
Dessa känslor kan knappast vara annat är olika frekvenser som ”vibrerar” ut från hjärtat, som är centrum i ett elektromagnetiskt fält som omger kroppen.
http://link.springer.com/chapter/10.1007/978-94-015-8342-8_17#page-1
De thujaträd som står nära lågenergilampor ser ut att vara döende (här utanför).
Även toner har olika frekvenser, men jag tror inte att det finns någon som känner sig hög, låg, glad, rädd eller ledsen av att lyssna till bara en enda ton. Man blir sjuk av det.
Man får heller inte någon speciell känsla av att titta på ett foto av Romeo, såvida man inte har lagrat in en känslomässig koppling till bilden. En bild av en kille i vit klänning med långt hår säger heller ingenting (om man inte programmerat sig) – man måste fylla sig med hela historien eller med hela melodin och om det är några som vet hur man påverkar med dessa medel så är det väl de amerikanska filmskaparna. De har tagit över prästens roll och de anstränger sig verkligen för att skapa de rätta kombinationerna. Men de behöver inte övertyga folk om att de ska tro på något – de vet att om föreställningen är tillräckligt bra så tror folk på den ändå, i betydelsen fyller sig med, och så betalar de.
Konsten hade förr också som mål att positivt påverka människans sinne och i Venedig finns det visst en speciell klinik för dem som blivit så höga av konst att de fått allvarlig baksmälla, Stendahls syndrom.
I dag har konstnärerna mera som mål att väcka uppmärksamhet för att göra karriär och ”det vackra”, som folk spontant dras till, har tagits över av reklamen.
När såg du senast en ful och disharmonisk reklambild???
Jag vet inte om det finns någon klinik eller medicinsk term för dem som klappat ihop av musik. Det kanske mest brukar handla om att man på rockgalor bär bort avsvimmade personer från publiken ?
Om den ”avsvimmade” shamanen säger man astralresa, själsresa, trance eller extas, som är ett tillstånd som han frivilligt försatt sig i med hjälp av rytmer från trumma, bjällror, skallror och pinglor. När Harley SwiftDeer var här 1985 så berättade han för oss vad de olika rytmerna skulle ha för olika effekter och det var enkla rytmer, the one-beat, the two-beat osv och de var presenterade som ”delar” av hans andliga karta, medicinhjulet.
Ett medicinhjul är en mind-map över verkligheten, både den synliga och den osynliga.
Om någon i vår kultur ofrivilligt skulle hamna ute på själsresor och få ett medicinhjul av någon befjädrad ande så hamnar han på psyket där det kallas epilepsi med hallucinationer och vanföreställningar.
Den lille Buddha Boy skulle benämnas med autism och få piller och terapi.
https://www.youtube.com/watch?v=weZX_ycGc00
Låt säga att vi plockar ut de "osynliga" delarna i indianens medicinhjul, dvs de delar som handlar om upplevelser, känslor och andar. Vi börjar med att också plocka bort alla ”bilder”, som är gjorda av ihopknutna och målade fjädrar, pinnar och pärlor.
Sedan översätter vi innehållet till latin med nya ord så att wakan blir santo och en ancestor får bli en angelus och så vidare. Med skriven prosa i stället för levande storytelling så kan vi snart ha fått ihop ett nytt kyrkolatin. Det skulle inte vara så svårt om man bara fokuserade på saken.
Sedan är det bara att göra en ny samling bilder där WakanTanka i skyn ersätts av Herren eller en guldbild av en aquila och shamanen på sin själsresa blir Elia i den brinnande vagnen.
White Buffalo Woman får finna sig i att vara klädd i ett civiliserat vitt nattlinne och leverera den heliga graalen i stället för the holy Medicine Pipe.
Trumman byts ut mot en orgel och shamanen får bli en präst i guldkappa.
Men det blir ändå totalt stilbrott om jag nu skulle sätta mig och röka en medicinpipa i en kyrka. Puff...puff... Hey WakanTanka...on chimala oyatehe waniwachinchan ewakuelo....
Det skulle kännas lika fel som att elda katolsk rökelse ihop med en svetthydda. Man har programmerat in hela världar, som bör vara rätt så intakta för att fungera.
Det blir något, som bara inte stämmer och därför skulle folk säga: ”Nä, nä... man kan inte alls bara översätta så där! Det är olika religioner och du bara rör ihop allt."
Men översätta och blanda ihop är inte samma sak. Jag är inte ute efter det där stilbrottet - jag är ute efter att jämföra och se vad som kan översättas med vad.
Jag liknar det vid en filmstudio där två olika filmer kan ha helt olika effekt på sinnet även om man har använt samma kamera och samma mixerbord, men också samma effekt fast det är olika historier.
Innan man kan göra filmer så måste man gå en utbildning för att lära sig hur tekniken fungerar och jag är mest intresserad av tekniken, inte filmen. Det beror mest på att alla bråkar om filmerna (vilken historia som är mest sann) men ingen tänker på tekniken.
Om det finns en sanning bakom det hela så är det den sanning, som tekniken är byggd på. (Lugn, lugn.... det kan finnas olika gudar i alla fall!)
Jag upptäckte just nu att det, som jag kallar "tekniken", kanske kan vara ungefär något i stil med det som buddhisterna kallar för dhamma/dharma = de grundläggande och objektiva sanningar, som enligt buddhismen varje buddha upptäcker på nytt. Sådana sanningar ligger ju bakom alla varianter av historier.
Alla dessa föremål ska kopplas till speciella idéer och föreställningar så att de fungerar som Medicine Items... ursäkta.... som ikoner. Som triggers (se Pavlovs hundar). En ikon är ett fönster till en annan värld.
En trigger kan inte byta innehåll hur som helst, kan inte byta ande. Så när WakanTanka byts till Aquila så får man byta bild och historia också.
Prästerna och religionsstiftarna var dåtidens filmmakare. Tertullianus skrev manuset och prästen är biografmaskinisten, som kör samma rulle om och om igen. Jag tror inte att det alltid har varit så stor skillnad mellan teater och religion.
Historien om Jesus får väl sägas vara en arketypisk historia, en historia som träffar en resonanssträng i människans inre helt oberoende av om huvudpersonerna heter Jesus och Satan eller Mio och riddar Kato.
OK Vi har alltså gemensamma historier inlagrade i det kollektivt undermedvetna och man kan ju så klart tänka att dessa historier också finns på andra plan, som är osynliga för oss. Men vi kanske kan känna dem på något sätt och den förmågan skulle ju då kunna kallas för både "religiositet" och "musikalitet" men den skulle kunna kallas annat också, plus att man skulle kunna ha den förmågan även om man inte direkt var religiös eller musikalisk i vanlig bemärkelse.
Låt säga att vi upprepar hela historien om Jesus, men när han har hängt där i tre timmar så säger han: ”Äsch, jag är trött på detta nu, kan ni ta och plocka ner mig!" Hans polare, uteliggarna, kom och tog ner honom och därefter låg han sjuk i tre dagar i en grotta.”
Hm... historien kan fortfarande sägas vara arketypisk, men har fått en annan betydelse: ”Gör inget dumt för du kan bli sjuk!” och tappat sin dramatik. Det blir ingen jättereligion av den, bara ett ordspråk.
Vi kan inte må bra av att äta endast ett enda kemiskt ämne (olika ämnen motsvarar olika frekvenser). Vi är gjorda av en hel dans av olika ämnen, frekvenser, historier och toner och till och med av olika sorters danser.
Kanske varje solsystem, varje nation, varje folk, varje land, varje landskap, varje by, varje grupp och varje individ har sin egen dans. En sådan dans kan man kalla för spirit, ex The spirit of St Louis.
En bra återspegling på det materiella planet är väl de gamla kulturernas ringdanser, där massor av deltagare kan snurra runt i perfekta formationer.
Två folkliga, väldigt duktiga musikanter kan i tidningen kallas för "den musikaliska duon", men man skulle nog aldrig i en artikel kalla Andrea Bocelli eller Jussi Björling för musikalisk. I den röda ladan är man "musikalisk", men inte på operan.
"Den musikaliska orkestern spelade upp..." Nej, det går inte.
Musikalisk kan betyda att man lätt påverkas hit och dit av olika sorters musik så att hela ens känsloliv skiftar, men det kan också betyda att man lätt kan lära sig att spela ett instrument och att man kan hålla ordning på de olika tonerna så att man inte spelar falskt. Man kanske inte alls påverkas så mycket känslomässigt men ändå så tränar man pianospel flera timmar per dag för att man har det som jobb. Eller också betyder det att man kan hänga med ovanligt bra i musikundervisningen i skolan.
Motsvarigheten i bild, konstnärlig, skulle vara att man får Stendahls syndrom av vackra bilder eller i varje fall blir enormt påverkad så att man ständigt går på museer och samlar på konstbilder och yrar om färgkompositioner, men det kan också betyda att man är en skicklig reklamtecknare som sitter och ritar hela dagarna och halva nätterna. Eller man sitter i en ateljé och dricker rödvin och målar tjejer? Eller stickar vackra vantar.
Den som inreder sitt hem vackert och dessutom hänger upp en egenhändigt målad tavla blir också kallad konstnärlig. Man har sinne för skönhet och är kreativ.
Religiös kan betyda att man känslomässigt lätt dras med i kyrkornas sång, musik, bilder och historier så att man blir ”påtänd” av det så att man fortsätter att gå dit ofta för att få en kick och känna att man har en grupptillhörighet. Man säger att man tror på det hela och man kan definitivt kallas religiös.
Eller också kanske man går på mängder av New Age-kurser och varken vet hit eller dit. Då kan man kallas "sökare", men jag vet inte om religiös och sökare har samma innebörd.
Prästerna och religionsstiftarna var dåtidens filmmakare. Tertullianus skrev manuset och prästen är biografmaskinisten, som kör samma rulle om och om igen. Jag tror inte att det alltid har varit så stor skillnad mellan teater och religion.
Historien om Jesus får väl sägas vara en arketypisk historia, en historia som träffar en resonanssträng i människans inre helt oberoende av om huvudpersonerna heter Jesus och Satan eller Mio och riddar Kato.
OK Vi har alltså gemensamma historier inlagrade i det kollektivt undermedvetna och man kan ju så klart tänka att dessa historier också finns på andra plan, som är osynliga för oss. Men vi kanske kan känna dem på något sätt och den förmågan skulle ju då kunna kallas för både "religiositet" och "musikalitet" men den skulle kunna kallas annat också, plus att man skulle kunna ha den förmågan även om man inte direkt var religiös eller musikalisk i vanlig bemärkelse.
Låt säga att vi upprepar hela historien om Jesus, men när han har hängt där i tre timmar så säger han: ”Äsch, jag är trött på detta nu, kan ni ta och plocka ner mig!" Hans polare, uteliggarna, kom och tog ner honom och därefter låg han sjuk i tre dagar i en grotta.”
Hm... historien kan fortfarande sägas vara arketypisk, men har fått en annan betydelse: ”Gör inget dumt för du kan bli sjuk!” och tappat sin dramatik. Det blir ingen jättereligion av den, bara ett ordspråk.
Vi kan inte må bra av att äta endast ett enda kemiskt ämne (olika ämnen motsvarar olika frekvenser). Vi är gjorda av en hel dans av olika ämnen, frekvenser, historier och toner och till och med av olika sorters danser.
Kanske varje solsystem, varje nation, varje folk, varje land, varje landskap, varje by, varje grupp och varje individ har sin egen dans. En sådan dans kan man kalla för spirit, ex The spirit of St Louis.
En bra återspegling på det materiella planet är väl de gamla kulturernas ringdanser, där massor av deltagare kan snurra runt i perfekta formationer.
Religiositet = musikalitet, det var väl det som det skulle handla om.
Ja, nu vet jag ju inte på pricken vad dessa herrar menar med religiositet och musikalitet. Jag skulle behöva prata med dem och fråga dem hur de uppfattar saken.Två folkliga, väldigt duktiga musikanter kan i tidningen kallas för "den musikaliska duon", men man skulle nog aldrig i en artikel kalla Andrea Bocelli eller Jussi Björling för musikalisk. I den röda ladan är man "musikalisk", men inte på operan.
"Den musikaliska orkestern spelade upp..." Nej, det går inte.
Musikalisk kan betyda att man lätt påverkas hit och dit av olika sorters musik så att hela ens känsloliv skiftar, men det kan också betyda att man lätt kan lära sig att spela ett instrument och att man kan hålla ordning på de olika tonerna så att man inte spelar falskt. Man kanske inte alls påverkas så mycket känslomässigt men ändå så tränar man pianospel flera timmar per dag för att man har det som jobb. Eller också betyder det att man kan hänga med ovanligt bra i musikundervisningen i skolan.
Motsvarigheten i bild, konstnärlig, skulle vara att man får Stendahls syndrom av vackra bilder eller i varje fall blir enormt påverkad så att man ständigt går på museer och samlar på konstbilder och yrar om färgkompositioner, men det kan också betyda att man är en skicklig reklamtecknare som sitter och ritar hela dagarna och halva nätterna. Eller man sitter i en ateljé och dricker rödvin och målar tjejer? Eller stickar vackra vantar.
Den som inreder sitt hem vackert och dessutom hänger upp en egenhändigt målad tavla blir också kallad konstnärlig. Man har sinne för skönhet och är kreativ.
Religiös kan betyda att man känslomässigt lätt dras med i kyrkornas sång, musik, bilder och historier så att man blir ”påtänd” av det så att man fortsätter att gå dit ofta för att få en kick och känna att man har en grupptillhörighet. Man säger att man tror på det hela och man kan definitivt kallas religiös.
Eller också kanske man går på mängder av New Age-kurser och varken vet hit eller dit. Då kan man kallas "sökare", men jag vet inte om religiös och sökare har samma innebörd.
Det kan betyda att man sitter tyst under ett banyanträd i månader i sträck utan mat för att rädda jorden eller bara är from och läser Bibeln i sin mörka stuga. Eller utbildar sig till präst, går i kloster eller blir frikyrkopredikant och skjuter någon. Man kan bli korsriddare och meja ner ett helt folk... hoppsan....et dimitte nobis debita nostra... eller muslim och spränga sig i bitar.
Jag vet inte om man säger att Buddha var religiös, jag tror inte det.
Jag vet inte om man säger att Buddha var religiös, jag tror inte det.
Låt säga att herrarna med "religiös" menar att man är lättpåverkad.
Ja, då är man helt enkelt känslig och receptiv, men man påverkas inte alltid av allt och vad man mest påverkas av bör vara ett minne av något eller genetiskt (fast det kan ju vara samma sak, att nyckeln passar i låset).
Om man har spelat piano i tidigare liv så föds man nog i en musikalisk familj med sådana gener och troligen säger det klick när man först ser eller testar ett piano. Den som varit fransman har en naturlig fallenhet för att lära sig franska.
Den som har varit påve i tidigare liv kanske inte får någon positiv kick av att testa en shamantrumma. Goethe kanske inte alls blir lyrisk av att i nästa liv få en mini-MC i treårspresent av pappa.
Man graviterar mot det man sysslat med i tidigare liv och den som varit i kloster får nog en spontan reaktion av att återse ikoner, kyrkfönster och bokmåleri. Det säger klick och han/hon känner sig hemma med grejerna. Det kan man kanske kalla religiositet.
Men varför kallas det då inte för religiositet när Ingmar Bergman kommer tillbaka och återser Stadsteatern? Om man går bakom orden - är det då inte samma typ av minne och känslighet?
Religiositet = musikalitet.
Ja, nu har jag tänkt på begreppen så länge så att de börjar att flyta ihop för mig och gränserna har börjat flyta runt eftersom jag inte riktigt vet vad som menas med orden. Alla tror att de vet vad de menar men alla menar ju inte riktigt detsamma och det vanliga är nog att man i alla fall menar ett yttre beteende, typ "gå i kyrkan". Men Willy menar inte "gå i kyrkan", han menar en inre egenskap. Men vilken? Samma som musikalitet. Men vad är då musikalitet? Att man påverkas starkt av musik eller att man kan spela fiol bra?
Men... alla verkar ju påverkas starkt av musik. Säg den som inte går omkring med öronproppar som är kopplade till nån musikmaskin i fickan.
Jag tror att Willy kanske egentligen menar att man har en "känsla för rytmer" och sedan kan det kvitta om dessa rytmer finns i historier, bilder eller toner. Man känner vilka rytmer som är harmoniska och vilka som är destruktiva och kan medvetet hänga med i dem som man anser vara uppbyggande eller "ljusa" eller "positiva" eller som är "av den art man gillar". Man kan alltså välja bort de historier, sånger, toner, personer, bilder som man tycker är destruktiva och som man inte vill bli påverkad av för att i stället medvetet välja andra.
Men är det "religiositet" - är det inte kanske snarare "medvetenhet" eller "analytisk introspektion"?
I så fall undrar jag om Willy anser att Jehovas Vittnen är "religiösa".
Det känns som att religion är ett påhittat begrepp för egentligen så består ”religion” av ett metodiskt utnyttjande av olika sinnen tillsammans: musik (lyssna, spela), bild (betrakta, måla), tal (lyssna, prata), skrift (läsa, skriva). Sång blir en variant av tal, en ursprungligare, som ligger nära musiken.
Jag kan tänka mig bakåt i tiden tills det inte längre är någon skillnad mellan musik och sång. Det blir som att läsa (eller recitera?) sanskrit med den exakt rätta intonationen, rytmen och melodin. En sådan vers kan man spela, sjunga eller tala och det blir egentligen ”samma sak” om man ser rösten som ett instrument. Det är ett musikaliskt, sjungande tal.
En gång för längesen så fanns nog den ”ursprungliga rytmen” så att några (eller alla?) kunde uttrycka den. Men på den tiden var det i så fall verklighet och ordet religion var ännu inte uppfunnet.
Hur är det med gregoriansk sång, tibetansk strupsång, lappens joik, cikadans gnissel och fågelns kvitter? Även isen på sjön börjar sjunga när det är -25C, träden susar och vattnet porlar.
Musik måste ju vara det som ligger närmast det ursprungliga, som rimligtvis mest borde likna en massa elektromagnetiska mönster. Om sådana mönster ska inkarnera (kollapsa på något sätt) så... vad är det som kommer först? Det borde vara något i stil med svängningar i luften, men om det nu ännu inte finns någon luft?
Hm...? Ja, em-frekvenser finns ju utan luft. Det är detsamma som ljus, men ljuset syns ju inte förrän det studsar mot något materiellt.
Musik består av en massa vibrationer. Det är inte materiellt, men tal är ju inte heller materiellt. Javisst ja, tal, sång och musik var ju så gott som detsamma. Jaja... i begynnelsen var ordet.
Den som är musikalisk, på ett eller annat sätt, borde då kunna sägas ”ligga nära” tillvarons kärna och musik är väl också det som lättast kan påverka en stor folksamling av ”vanligt folk”. Den kan pricka rätt in i själen på ett sätt som inget annat kan så snabbt (förutom väldigt kraftiga händelser).
En bra bild kan inte få en publik att "gå i taket" så som en bra sång kan.
En bra historieberättare fungerar bra vid elden i den tysta, svarta skogen, men kanske inte på en upplyst scen.
Religion = hur vi medvetet manipulerar våra sinnen med ett batteri av olika metoder samtidigt för att uppnå ett visst uttalat, eftersträvat, anderelaterat idealtillstånd, långvarigt eller kortvarigt.
Att vi alls använder begreppet religion betyder att vi har tappat bort något som en gång bara var ”vanlig verklighet” och nu ska vi räkna ut hur vi ska bete oss för att komma tillbaka dit.
Ordet kanske bara finns i vår del av världen.
Religionen använder musik som ett verktyg, men även, som sagt, historier, bilder och dofter (rökelse).
Kropp kommer in också med olika rörelser, knäböjning, radband, vigvatten, dans, handpåläggning.
Det är hur mixerbordet fungerar och sedan kan man köra sin favoritfilm... eh... sin fav.religion.
Om man vill ha ett högre tryck på dopaminet så krävs det nog också att religionen är den enda sanna.
Om man blir kraftigt påverkad av musik så har man väl aktiverat ”det ursprungliga” inom sig även om resultatet är att man får kontakt med demoner med hjälp av ett disharmoniskt skrammel. Den som då gör det medvetet nöjer sig inte med musiken utan han lägger till några svarta ljus, gröna ögon, taggar, döskallar och ceremonier med pentagram och vips så har det blivit ”religion”.
Den som sjunger Ave Maria i en kyrka behöver ju inte vara religiös – det låter konstigt, men det är så vi säger.
Publiken kan komma i extas i alla fall, även om det inte kallas religion.
En bra föreställning kan fungera precis på samma sätt som "religion", bara med den skillnaden att där inte finns någon präst, som föser in publiken i någon kyrka där de måste lova att stanna.
Religion = hur vi medvetet manipulerar våra sinnen med ett batteri av olika metoder samtidigt för att uppnå ett visst uttalat, eftersträvat, anderelaterat idealtillstånd, långvarigt eller kortvarigt.
Att vi alls använder begreppet religion betyder att vi har tappat bort något som en gång bara var ”vanlig verklighet” och nu ska vi räkna ut hur vi ska bete oss för att komma tillbaka dit.
Ordet kanske bara finns i vår del av världen.
Religionen använder musik som ett verktyg, men även, som sagt, historier, bilder och dofter (rökelse).
Kropp kommer in också med olika rörelser, knäböjning, radband, vigvatten, dans, handpåläggning.
Det är hur mixerbordet fungerar och sedan kan man köra sin favoritfilm... eh... sin fav.religion.
Om man vill ha ett högre tryck på dopaminet så krävs det nog också att religionen är den enda sanna.
Om man blir kraftigt påverkad av musik så har man väl aktiverat ”det ursprungliga” inom sig även om resultatet är att man får kontakt med demoner med hjälp av ett disharmoniskt skrammel. Den som då gör det medvetet nöjer sig inte med musiken utan han lägger till några svarta ljus, gröna ögon, taggar, döskallar och ceremonier med pentagram och vips så har det blivit ”religion”.
Den som sjunger Ave Maria i en kyrka behöver ju inte vara religiös – det låter konstigt, men det är så vi säger.
Publiken kan komma i extas i alla fall, även om det inte kallas religion.
En bra föreställning kan fungera precis på samma sätt som "religion", bara med den skillnaden att där inte finns någon präst, som föser in publiken i någon kyrka där de måste lova att stanna.
Men det kanske finns ett skivbolag bakom kulissen....som höstar in miljoner. Det blir artisten som får stanna kvar hos översteprästen.
Jag
har inte ens läst igenom hälften av Willys text, så än så länge har jag missat det mesta. Men jag blev avbruten av att jag började skriva. Ska fortsätta läsa en
annan dag....
Fortsättning
Men just nu så fortsatte jag också på en annan gren av samma grundtema:
jag började tänka på om inte även bildkonst kunde vara objekt för samma tanke.
RYTMER OCH BILDKONST
Men just nu så fortsatte jag också på en annan gren av samma grundtema:
jag började tänka på om inte även bildkonst kunde vara objekt för samma tanke.
RYTMER OCH BILDKONST
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar