ATT SE DETALJER

Språkkänsla består inte bara av att känna vad någon menar. Det består även av att kunna se och höra vad som egentligen är skrivet eller sagt. Om man bara känner så kan man också känna fel för att man blandar in sina egna fantasier. Sedan tror man att den andra personen har sagt något som hon inte alls har sagt. 

Vanligtvis är det så att man ser felen, dvs de detaljer, som är fel, inom just det område, som man själv har studerat och intresserat sig för, men man ser inte felen (detaljerna) inom andra områden.

En fotograf kan omedelbart se tydliga fel i ett foto och det är fel, som de flesta andra inte tänker på, och en illustratör kan se felen i en dålig lay-out. En byggmästare kan nog snabbt glömma helheten om han i ett hus ser att alla lister är fastsatta på fel sätt och en elektriker upptäcker nog genast en felgjord el-koppling, även om ingen annan förstår att den är fel. En målare kan se om du har målat fasaden med fel färg.

Alla är sådana att de ser detaljer, som andra inte ser, men inte inom samma områden. Helheten består inte bara av helheten - den består av alla detaljer. När man ser helheten så sveper blicken snabbt över alla detaljer och om där är något fel så stannar uppmärksamheten vid det. Det är något som stör.

Om du tittar på skogen så ser du genast om där finns ett konstigt träd, som är dött eller som kanske håller på att ramla. Du uppmärksammar trädet och för en stund glömmer du helheten. Om du letar efter svamp så lägger du inte riktigt märke till träden, men i stället ser du färgskiftningarna i mossan, något som en fågelskådare inte tänker på. Om du kommer hem och upptäcker att en blomkruka har ramlat ner på golvet så blir du snabbt fokuserad på detta och glömmer helheten. Du glömmer badrummet, maten och tvätten. När du torkat upp jorden på golvet så återgår hjärnan till att se helheten och så väljer den ut nästa detalj, som det ska fokuseras på, Om jag sitter och ritar i datorn så kan jag lätt glömma maten, som står på spisen.

Hjärnan kan skifta fram och tillbaka mellan detalj och helhet på samma sätt som en kamera kan skifta mellan vidvinkel och zoom. Om en fotograf har specialiserat sig på att ta närbilder av blommor och insekter så använder han hela tiden bara ett macroobjektiv eller zoom. Han ser då världen enbart som en samling av spännande detaljer och helheten är totalt ointressant. När han går omkring i en trädgård så ser han direkt om en blomma är böjd, sned eller trasig eller kanske bara har fel färgskiftning. Så går han hem och redigerar alla dessa detaljer i datorn. Man får väl då säga att denne fotograf har Aspergers när han jobbar. Men det har han nog även på fritiden. Om de dyker upp ett intressant litet motiv (som ingen annan lägger märke till) så kan han snabbt plocka fram sin kamera.

Om det nu är ett speciellt syndrom att lägga märke till detaljer, att ens hjärna bara använder zoomobjektiv eller macro, så måste ju även motsatsen vara ett syndrom, att man hela tiden bara använder hjärnans vidvinkelobjektiv. Man kan inte se detaljerna och kan därför inte se om något är fel nånstans. Egentligen kan man väl då inte alls se hur något fungerar, därför att om man inte kan se detaljer så kan man heller inte se hur de samverkar med varandra för att bilda helheten.
Det låter som om det skulle kunna passa in på en politiker, som står och pratar om hur verkligheten ska fungera, samtidigt som han inte har en aning om hur den egentligen fungerar. Han bara levererar en massa önskedrömmar med långa, tomma fraser och finurlig retorik. Vad är det för syndrom?

För femtio år sedan var det inte så att det publicerades artiklar med stavfel. De som var journalister och författare kunde både grammatik och stavning och troligen hade de också gått ut gymnasiet på latinlinjen, där man läste både svenska, engelska, tyska, franska, latin och grekiska. Nu kan man tydligen gå ut gymnasiet med bara engelska som främmande språk, men engelskan har ingen strukturerad grammatik så man lär sig inte några sådana strukturer (kasus, genus, verbböjningar osv) och när man inte använder strukturer i språket så tappar hjärnan sin förmåga att se strukturer i språk, naturligtvis. Det leder till att man inte kan se de strukturer, som finns i det egna språket, och så blandar man ihop och vänder fel och fattar inte hur det ska vara. Att man blandar ihop de och dem beror på att man inte vet vad det är för skillnad på subjekt och objekt. Det räcker att man läser tyska för att ,man ska lära sig på ett medvetet sätt att inte blanda ihop nominativ och ackusativ.

I och med att alla nu kan publicera sina texter på nätet och i egenproducerade böcker och tidningar så har det kommit mängder med skrifter med en massa språkliga fel. Många kan inte ens skilja på de och dem och heller inte på före och innan. Inte ens journalister. Är det så konstigt att somliga lägger märke till det?

Tänk om det hade varit så att alla hade börjat bygga sina egna bilar, som då var fulla med fel så att de krockade, stannade, körde i diket eller började brinna? Inom teknikens värld accepteras inga fel så siffersinne och tekniskt detaljsinne är något, som sponsras av samhället.

En tekniker, som snabbt kan se vad som är fel i en dator, drivs inte till att tro att hans förmåga är ett syndrom som ska botas eller åtgärdas på något sätt.

En språkprofessor kan också snabbt se språkliga fel i texter, men han kanske låter bli att säga något, förmodligen för att han har andra kanaler att prata om saken. Han kan föreläsa, undervisa och skriva artiklar om det som han har åsikter om. Men för övrigt så verkar det som om det numera är "politiskt korrekt" att tycka att det är OK med stavfel. "Man förstår ju vad som menas, i alla fall."

Men om texten är litet svårare så kanske man inte gör det och om exempelvis verbet saknas i en sats så går den inte att översätta.

http://blogg.aspiration.nu/aspergers-syndrom-och-central-koherens/

Jag googlade på ordet koherens för att se hur andra använder det och så hamnade jag här.

Om man läser språk och speciellt om man då läser andra språk än engelska, som exempelvis ryska, tyska och franska, men ännu hellre latin, sanskrit och tibetanska så är man så illa tvungen till att öva upp en förmåga att hela tiden lägga märke till detaljer i språket. Det kan räcka med att missa en enda apostrof eller en enda bokstav för att en hel mening ska bli fel översatt eller totalt obegriplig. Med tiden blir det en vana att automatiskt ta hänsyn till dessa detaljer eftersom de har viktiga betydelser.

Ord består av små betydelsebärande enheter, dvs varje liten bit av ett långt ord har en egen innebörd och när man lärt sig att förstå vad de betyder kan man sedan inte undgå att se det. I det klassiska tibetanska skriftspråket skrivs inte några mellanrum mellan orden utan allt är i en enda lång rad så man blir tvungen att översätta varje litet morfem för sig.
Och när man har lärt sig att se detta så går det inte att undvika att utläsa betydelsen av småbitarna även i svenskan.

När någon talar så kan man, med hjälp av situation, mimik och tonfall, känna vad den personen menar, men i skrift har man inte hjälp av detta så man måste gissa vad det ska betyda. Och olika personer gissar olika, utifrån sina egna, inlärda associationer.

Man kan jämföra med matematik. Det räcker att en enda siffra, en enda nolla, är fel för att hela uträkningen ska bli fel. Det finns ingen som tycker att 100:- är likvärdigt med 1000:- när man ska betala i en affär.

Så man kan undra: varför är ett detaljseende  ett "syndrom" när det gäller språk, men inte när det gäller matematik och siffror? Är det för att forskningen dominerats av män, som har en spontan förståelse av att en maskin inte kan fungera om hållfastheten är fel uträknad?
Män är vanligen mer intresserade av teknik och matematik.

Jag menar inte bilnummer och födelsedagar nu. Jag menar att snabbt kunna se felet i en matematisk uträkning. Den som kan det kallas "geni" och sammankopplas inte med något syndrom. Man kallar honom inte för "sifferpolis" utan i stället säger man: "Du borde bli ingenjör!" Utan dessa sifferexperter skulle vi inte ha vare sig bilar eller flygplan som fungerade och därför uppskattas de. De har betydelse för ekonomin och anställs av stora bolag.

Den, som ser detaljerna i språk, kan bli korrekturläsare, men med tanke på alla stavfel och grammatiska fel, som man ser i tidningarna, så kan man gissa att tidningarna har slutat att anställa korrekturläsare. Det finns inte någon stor marknad för dem. De behövs inte för att tidningens ekonomi ska gå ihop. Om de nu inte längre är viktiga (det finns ju stavningsprogram) så kan man lika gärna hänföra dem till något syndrom.
Samhället har större intresse av att sponsra personer, som lätt kan se felet i en uträkning.

Varje utbildning syftar till att lära eleverna att kunna se en massa detaljer, som andra inte känner till, och att kunna handskas med dem. Det finns väl ingen som har en större överblick över jorden än en kosmonaut eller flygare, men dessa har använt många år till att kunna behärska en massa detaljer. Titta bara på alla knappar, som finns i en cock-pit. Piloten ser omedelbart om det är fel på någon detalj där, kanske någon siffra som betyder att något är fel.