Fortsättning på Religion och musik.
När jag skrev den förra texten så hade jag bara läst början av Willys text, men nu har jag läst hela.
Ja, det var väl bra tankegångar, som verkar vara ämnade att få oss att se religiositet som en egenskap i stället för en tro.
Oss? Vilka oss?
Hans text är skriven så att den kanske mest bara läses av religionsfilosofer och vissa andra akademiker, som ändå inte är ute på gatorna och slåss för Gud med stenar och brandbomber.
Kanske tanken är att om bara akademikerna får en bättre syn på tillvaron så kommer detta sedan att sprida sig till läroböcker och skolor och sedan kanske ända ner till Aftonbladet och ut på gatan och ända ner till Mellanöstern.
Jojo... visst...
Men de, som slåss för Gud slåss nog inte egentligen för Gud. De slåss för att de gillar att slåss, de får en kick av att slåss, och om religionerna i undervisningen blir fråntagna sina konflikttriggande olikheter så att man inte längre kan slåss om dem...? Vad händer då?
Ja, då slåss man naturligtvis om något annat. Kan man inte slåss för Gud så kan man alltid slåss för profeten eller någon annan typ av ledare och då helst en, som varit död länge så att det inte går att fråga honom vad han egentligen menar.
Om det inte ens finns nå´n profet eller stor ledare så kan man själv skapa en grupp att slåss för, exempelvis ett MC-gäng eller vad som helst. Även vanliga gäng, som bor i olika områden, slåss mot varandra och i Sydamerika skjuter de varandra. Man kan slåss om nästan vad som helst.
Alla vilda killar är inte nöjda med att spela fotboll och köra MC.
Somliga idealister vill avskaffa alla religioner för att det då ska bli fred på jorden medan andra tycker att vi ska avskaffa alla nationer av samma anledning.
Dessa slagsmål beror inte på ”religioner” - de beror på instinkter och aggression finns överallt i naturen, inte bara hos människor. Det är den aggression, som djurhannar sysslar med vid parningstiden, den aggression som mammor visar när deras barn, ungar, valpar, kycklingar blir attackerade och det är den försvarsinstinkt som gör att alla djur försvarar sina bon och revir.
Även växter sysslar med att slåss, men det går så långsamt att vi inte kan se det (om vi inte är biologer) och de har många olika knep för att försöka ha ihjäl varandra.
Jag planterade en växt, en mynta (nån slags pepparmynta) och den hade ett effektivt sätt att krossa sina närmaste grannar. Dess stjälkar växte först längs med marken åt alla håll och sedan så vände de och växte snabbt rakt upp så att dess täta bladverk tog bort ljuset för de mindre växterna som då dog.
Hela naturen är en kamp för överlevnad och man behöver bara titta noga i gräset för att få se något litet djur som släpar på ett annat sprattlande djur.
Att få en slags ”total fred” på jorden går inte eftersom jorden inte är sådan. Vi kan inte få naturens olika delar att sluta att äta upp varandra. Jorden består av en enda stor ämnesomsättning och utan den blir det bara död öken.
Det som en gång fötts måste åter dö.
Sörj inte denna evigt givna lag.
BhagavadGita
Vi är indragna i det där och österländska munkar och yogis försöker lära ut hur vi ska kunna höja oss ur instinkternas grepp. De pratar om verkligheten och inte bara om någon tro. Tro är något som man kan använda, ett verktyg för detta, fast det i dag har bytt namn och heter kreativ visualisering, positivt tänkande eller något med mirakel eller hemlighet eller så.
Tro kan också betyda "anse vara sann" men det är inte det jag menar. Det är en helt annan betydelse.
Och nu ska jag säga något konstigt:
Felet är inte mest att människorna slåss – felet är att vi har vapen eller fel sorts vapen och slåss på fel sätt och med fel intention.
Vi har intellektualiserat och förstorat betydelsen av dessa slagsmål och gjort det på helt fel sätt så att vi använder våra mentala förmågor till att utveckla dödsteknik för att vinna. Om något ska kunna kallas för det onda i den yttre världen så är det väl våra massförstörelsevapen.
Jag vet inte om det egentligen finns någon teknik som passar på jorden, om inte krig så orsakar den enorma soptippar överallt och hela havet är fullt av skräp, plast, presenningar, metrevar, gifter, skrot och radioaktivitet och naturen dör även av skogshuggning, jakt, kemikalier och strålning och allt detta beror på vår utveckling av tekniken i stället för av människan.
Storstäder, autostrador, järnvägar och flyg passar inte på jorden.
Slagsmål ingår i naturen men utan vapen är vi inte så särskilt farliga med våra mjuka naglar och trubbiga tänder. Vi kan helt enkelt inte göra så stor skada med de ”vapen” som naturen har givit oss.
Men när vi använder vår intelligens till att göra effektiva vapen så blir vi farliga och nu har vi kommit så långt i vår tekniska utveckling att snart hela jorden är död.
Naturen har fixat saken på så sätt att farliga djur, som lätt skulle kunna skada varandra i onödan, har ett slags rituellt beteende som stoppar dem. Om en hund lägger sig på rygg så slutar den andra hunden att angripa och tvisten är löst.
Djur, som inte är så farliga, har inte lika starka blockeringar. En aphanne kan döda flockens egna ungar om de är avlade av en annan pappa.
Så problemet är inte religionerna – det är vår intelligens, som vi använder på fel sätt. Vi använder den inte för Gud, trots att somliga säger så, vi använder den för att förstärka, försvara, befästa och leva ut våra instinkter med våld mot våra egna (som apan) och det är precis motsatsen till vad religion är eller borde vara.
Ordet Gud kan bäst översättas med helheten, helhetens medvetande eller medvetandet i alltet eller så. Naturen, universum och kosmos kan nog också fungera. Om man då ser detta medvetande som en person så blir ju fördelen den att man kan prata med den personen i sin fantasi.
Om man ska lära ut sådana ”höga historier” vid lägerelden så måste man göra det i form av levande berättelser, sagor och sägner, som måste handla om personer för att fungera. Man kan inte för barn berätta levande sagor om abstrakta principer. Kanske inte för vuxna heller.
Sagorna kan man sedan förstärka med danser, sånger och musik (även om det bara är en trumma) och man kan utveckla det till en hel kultur där alla företeelser är med och har sina roller.
För att minnas dessa bilder och kunna komma i kontakt med dem igen så kan man, på det tidigaste stadiet, tillverka mind-maps eller triggers i form av målade pinnar o.dyl.
Det verkar som att när ett sådant bygge har nått en viss storlek och inflytande så finns det andra som tar över komplexet och utnyttjar det i maktsyfte, kanske i krig. Psykopater finns nu och har troligen alltid funnits och det kan nog vara dem som de gamla vedaskrifterna refererar till när de kallar dem för något ord på sanskrit som till våra språk blivit översatt med demoner.
Vi kanske skulle kunna översätta det ordet med psykopat i stället. Det beror ju på hur texten är för övrigt.
Men... om man nu har en personlig gud som finns överallt och som man har givit ett namn, hur blir det då om man träffar en kille från en annan by som säger att hans gud har ett annat namn, bor på ett annat ställe och har andra kläder och vanor. Ojoj! Vi är inte vana vid att tycka att två olika personer är samma person. Det blir för svårt.
Och om två personer säger olika så måste ju en ha rätt och en ha fel.
Men naturen har ju egentligen gjort så att vi har olika språk och därför inte ska kunna upptäcka sådana olikheter.
Bortsett från det, så är det väl så att olika stammar, folk eller grupper alltid är i luven på varandra, bråkar, mobbar och slåss eller tävlar mot varandra på något sätt. De slogs väl först om kvinnor och revir och inte om teologiska idéer.
Det lär ju vara så att även gudarna i himlarna krigar mot varandra. Det som är vapenskrammel på en planet kan vara dans på en annan.
Det hela går nog bra ändå tills den vite mannen sänder ut sina antropologer som tar med sig hem en massa olika historier, som sedan träffas på universiteten och hos bokhandlarna och förvirring uppstår när allt ska presenteras på samma språk. Den ene har en bild av sin gud som en gråhårig gubbe i vit klänning medan den andre har en gud med gyllene örnfjädrar.
Varje kultur har hundra olika gudar och andar och varje gud har tio olika namn och det hela är på 300 olika språk....
Hur ska det vara egentligen? Vad rätt och vad är fel?
Man kan undra varför vi resonerar så när det gäller ”religiösa” sagor, men inte när det gäller andra sagor och jag tror att det beror på att de religiösa sagorna innehåller en personlig gud, som ska hjälpa oss om vi ber honom om det och som vårt undermedvetna då kan uppfatta som en pappa, mamma, kung eller hövding. Om du överger din pappa eller hövding så kommer han aldrig mer att hjälpa dig med något och du har inte längre hans beskydd! Du kan bli en outcast och i vår värld är det nog det farligaste som finns: det motsvarar i våra dolda minnen att som nyfödd bli utkastad ur boet.
Det gäller alltså att slåss och försvara sin gud på samma sätt som alla stammar och folk alltid har försvarat sina kungar.
Nästa ”grej” är ju då också att en kung naturligtvis begriper att han lättare kan mobilisera sitt folk mot fienden om han refererar till att han har Gud på sin sida och att ”Gud har sagt att...”
Varför det?
Ja, för det första så kan det ju vara sant och då är man naturligtvis förlorad om man inte lyder.
Men det är också tydligen så att vi får extra kraft av att tro på något som är overkligt eller otroligt. Det utnyttjar man inom idrotten.
Exempel: Du kan springa 100 m på 8 sekunder, men du vill höja ditt eget rekord med 1 sek så att det blir 7 sek. Om du då tänker att du ska göra just det så får du inte alls lika bra resultat som du skulle ha fått om du hade fokuserat på att sänka tiden till 5 sek., som är den tid som ligger alldeles bakom gränsen för vad som är möjligt för dig, men som ändå är en omöjlighet. Man får en extra energikick av att fokusera på något som är overkligt och otroligt, men ändå önskvärt.
Men det får inte vara alltför overkligt – det måste vara inom gränsen för vad det undermedvetna kan klara av att tro på.
Att "tro något otroligt" kanske gör att vi "lossnar" från det kritiska intellektet och aktiverar en annan del av hjärnan som ger ett påslag av energi. Det kanske är så att intellektet är ett program som drar mycket energi.
Man kan säga att kungen kan få sina krigare att bli mer ”aggressivt påtända” inför kriget om han refererar till något overkligt, immateriellt, som ändå ligger så nära att det kan uppfattas som verkligt. Nu slåss de inte längre bara för kungen, landet, familjen och sina fysiska liv (vilket ju kunde räcka) utan de slåss även för sina själars platser i den eviga himmelen. Man maximerar försvarsinstinkten.
Detta har vi inbakat i oss, denna reaktion av ”försvar eller flykt”, men den som aldrig blir attackerad kanske inte vet hur han skulle reagera om han blev det. Man kanske bara träffar väldigt fredliga och trevliga människor, som till och med ger uttryck för helt motsatta åsikter utan att den minsta lilla känsla triggas.
Somliga går till attack om något känns fel eller hotande, medan andra flyr. Att inte kunna svara på sådana reaktioner ger stress (immobilisation stress), som i sin tur gör att man blir sjuk.
I vårt samhälle får man inte slåss för mycket för då kan man bli tagen av polisen så folk slåss mentalt i stället. Man måste ju inte försvara sin gud, kung eller ideologi med vapen – man kan ju försvara ”honom” med ord i stället, en slags sublimering. Även ett ordkrig kan sätta fart på försvarsinstinkten så att hjärtat slår fortare och hjärnan fylls med extra energi (syre, socker och dopamin) och eftersom det fungerar på samma sätt som knark (amfetamin) så kan det vara lika attraktivt och beroendeframkallande - man blir en "debattör" som egentligen grälar officiellt med folk i stället för hemma med frun. Man letar reda på mentala motståndare som man kan sno energi från och om man hade levt på medeltiden så hade man i stället varit en riddare som dundrade fram i dueller med lans och sköld.
Vad ger då dopamin för effekt? Jo, det ger känslan av att ”detta är livets mening” och ”detta är sanningen”. Det ger tunnelseende och en överväldigande känsla av att vilja ”slåss för sanningen”.
Det går alltså inte att vara uppfylld av en känsla, övertygelse av att slåss för sanningen om man inte har en hög halt av dopamin i hjärnan och det betyder samtidigt att man har triggat sina försvarsinstinkter. Buddhisterna tycks ha förstått det här så de ägnar sig vanligen inte heller åt att slåss för sanningen och de vet hur vi kan känna igen och reagera på grejer, som vi haft i tidigare liv, och det betyder nog att de också vet en hel del annat om minnet.
Utan dopamin så kan man inte ha känslan av att detta är livets mening, vad det än gäller. Och dopaminet triggas igång av det man känner igen.
En katt, som har fått syn på ett byte ser just då inget annat i världen än just sitt byte, som då naturligtvis också är livets mening och katten kan också envist kämpa för att förvara den fångade fågeln. Käftarna är stenhårt ihopbitna. Försök att ta ut en fågel ur en katts mun – det kan vara nästan omöjligt.
Titta på hur katten ser ut just innan den ska ta språnget mot sitt byte! Den är i en slags fokuserad extas och pupillerna blir som stora, svarta brunnar just innan den ska ta språnget.
Jo, man kan säga att katten knarkar, naturen är gjord så och det finns en mening med att kroppen producerar sådana ämnen. Meningen fungerar i naturen men i vårt samhälle har det blivit fel.
Folk har i alla tider manipulerat hjärnans transmittorämnen och dagens knarkhandlare är bara en slags sista, mest destruktiva yttring av den saken. Vi har till stor del glömt bort hur man kan manipulera sinnet med tankar, historier, musik, dans, sånger och handlingar.
Dopamin är till för att fånga byte och försvara sin mat och familj – inte till att ”slåss för gud”.
Jamen, Jesus sade väl att man skulle slåss mot den onde???
Jag vet inte vad han sade, men ”kampen mot drifterna” kan ju kallas så. Om man personifierar ett beroende, som man vill bli av med, så kan man gott kalla det för Satan, som egentligen bara betyder en slags ande som man blir motarbetad av.
Det är något, som även indiska gurus talar om. Men det är snarare att se som kampen mot ett destruktivt beteende och man skulle kunna likna det vid knarkarens avgiftning, att sluta äta socker, sluta dricka alkohol eller sluta mumsa sockervetebullar till eftermiddagskaffet.
Socker och vete är också beroendeframkallande. Ett sockerberoende verkar till och med vara svårare att bli av med än ett beroende av alkohol och när man ger barnen stora påsar med lördagsgodis så grundlägger man ett senare "beroendebeteende" av även annat. De som är mest känsliga för detta lär vara de, som saknar en dopaminreceptor.
Vete innehåller ett protein som fungerar som opium.
Att sluta med något kan vara så svårt att det gott kan kallas för en kamp och det är det som indiska yogis och gurus talar om, med den skillnaden att de mera fokuserar på de inre drifterna och behoven, som de har givit olika namn, än på de yttre objekten, flaskan, knarket och snasket, som vi gör.
Man kan inte bota sig från ett missbruk (en obalans i hjärnans kemi) genom att bomba andra länder. Det kan vara som att försöka bota sig från alkoholism genom att dricka ännu mera.
Naturen både sjunger, spelar, dansar, och slåss. Det som är en dans på ett plan kan vara ett dödligt slagsmål på ett annat. Man kan säga att vi på grund av vår egen sinnesstämning missuppfattar något.
Vi kan inte förbjuda våra slagsmål - vi kan bara förändra dem till ett högre beteende.
Man kan likna det vid att samma ton kan finnas på olika oktaver.
Det är instinktiva impulser, som gör att människor spontant blir arga och ryker ihop och slåss. Omedvetna minnen kan fungera som utlösande triggers och man kallar reaktionerna ibland för egot och ibland för det sårade inre barnet.
Det finns ett inre behov av att hävda sin individualitet och sin rätt att existera på sitt eget sätt och om man bara förtränger det med en massa förbud så börjar det att leta efter andra vägar att hävda sig. Kanske genom att dominera på annat sätt; ha dyra märkeskläder, fin bil, vacker fru, stort hus, mycket pengar och maktposition på jobbet.
Men det går inte att ha en så fin, hög och mäktig position att man inte längre hotas av något så kampen fortsätter. Även om du nu skulle äga halva jorden så finns det ju en annan kille som äger den andra halvan. Tillsammans kan ni nu dra in hela skapelsen i ”terrorbalansen” med fysiska vapen såväl som mentala i form av olika politiska ideologier och andliga i form av olika religioner.
Men varför inte från början göra tvärtom. Om man ser det som tillåtet att bråka öppet omedelbart, när man blir arg för något, så kan inte den negativa känslan i tysthet byggas upp i det inre för att sedan explodera på något mer destruktivt sätt. Om den får sitt utlopp omedelbart så blir den neutraliserad på ett tidigt stadium. Hur man ska göra med instinkten rädsla/flykt vet jag inte, men jag kan tänka mig att en sådan osäkerhetskänsla skulle kunna motverkas av att alla barn hade en riktigt trygg barndomsmiljö, men det skulle nog kräva att alla mammor stannade hemma.
Men varifrån skulle de få pengar? Det är en annan historia.
Här har religionen egentligen sin rätta plats: att visa på vägar för att ta hand om instinktiva känslor när de uppstår.
Vi har indianernas Talking Stick. Vi har japanernas stridskonster, som ex svärdsfäktning, karate och judo, som ska lära killarna att slåss disciplinerat och då ingår det att man inte bara ska dras iväg av sina känslor hur som helst.
Det är väl bättre för barnen att mammor och pappor använder en Talking Stick för att lösa konflikter än att de bara skriker och slåss. Och det skulle vara bättre för världen om killarna tränade judo – då kanske de skulle låta bli att bygga värre och värre vapen.
Man kan i alla fall inte få något utlopp för sina känslor genom att sitta vid en dator och radera hela befolkningar genom att trycka på knappar. Jag tycker inte att den här internationalismen är så särskilt bra. Den fråntar alla små länder deras egna identiteter så att befolkningarna blir frustrerade.
Om hela jorden enas så kommer vi troligen att hitta fienden i form av inkräktare från andra planeter som vi ska bygga elektromagnetiska murar mot.
Att man kan få dålig karma i form av PTSD av krigsupplevelser har forskarna tänkt att lösa, inte genom att vi ska sluta kriga, utan i stället genom att radera minnen i hjärnan. Först skickar man ut soldaterna att mörda och sedan stoppar man dem i tvättmaskinen. Kan man möjligen kalla det för elektroniska avlatsbrev? Hur gjorde korsriddarna?
här behövs nu ingen Gud,
kemikalier går bra
och frekvensmaskiner,
med superteknik!
Buddhisterna startar med sitt inre för att komma till rätta med instinkterna. Man bearbetar dem där som de uppstår på det allra första stadiet. Om man löser upp sina frustrerade minnen så kanske de inte längre fungerar som triggers för nervsystemet. Man kanske kan bearbeta dem med historier, musik, sång och dans också och om man skapar en bra och sammanhängande metod för det så kan man nog säga att man har skapat en religion.
