fredag 5 juni 2015

Kali Yuga

When does the Golden Age start? 

Everyone is talking about it, but nobody knows when it starts. I get an impression that many believe that it "will soon come". Maybe now or within some years or maybe within 10 years.
All those Indigo Children are "the new ones" that will lift the world to the golden dimension.
But I also get an impression that people have been expecting the kingdom of God to come "very soon" for at least 2000 years. Or waiting for Jesus. So...?

That´s what I wanted to find out and first I went to India Divine.They have picked out 15 verses that they like, by Vedavyasa in the Bhagavata Purana and I just wrote it down here.

But there was nothing about the Golden Age and I wanted to see all the verses so I went to Shrimad Bhagavatam 12.2.
When the constellation of the seven sages is passing through the lunar mansion Maghā, the age of Kali begins. It comprises twelve hundred years of the demigods.

Well, it is usually said that Kali Yuga lasts for 432.000 years and it began 5000 years ago.
(Is 360 years for us one year for a demigod?)

When the great sages of the Saptarṣi constellation pass from Maghā to Pūrvāsāḍhā, Kali will have his full strength, beginning from King Nanda and his dynasty.

The very day that Lord Śrī Kṛṣṇa departed for the spiritual world, the influence of the age of Kali began.

I thought that the end of Kali Yuga would be the end of the world (universe?) but here it doesn´t seem to be even the end of our world, because:
After the one thousand celestial years of Kali-yuga, the Satya-yuga will manifest again.

If 432.000 years are 1.000 celestial years, then one celestial year would be 432 earthly years. So 432 years form a celestial cycle = the whole wheel around!
That could be the reason why the numbher 432 is emphasised i BhagavadGita, where every verse has 4 lines and 32 syllables.
So Kali Yuga is 1.000 celestial years. Then I just take for granted that Dvapara Yuga is 2.000, Treta Yuga is 3.000 and Satya Yuga is 4.000 years. That makes 10.000 celestial years for the whole thing to go around..

I had got the impressiopn that the whole world would crash at the end of Kali Yuga, but ... obviously not:
The cycle of four ages — Satya, Tretā, Dvāpara and Kali — continues perpetually among living beings on this earth, repeating the same general sequence of events.
Det är ont och gott, förvirring och visdom, som står och svajar mot varandra och ibland vinner den ena och ibland den andra. Ondskans och okunnighetens period avslutas med att Kalki rider upp på scenen och avslutar allt elände, som Kali har orsakat.

I found a debate forum where I pick out parts of the text.

The age of Kali-yuga is said to start from the year 3102 BC, after the disappearance of Lord Krishna. Lord Caitanya appeared 500 years ago, at which time the Golden Age within Kali-yuga is supposed to start and last another 10,000 years.
 Kali Yuga started at 3102 BC .
Golden Age started 500 years ago
and will last 10.000 years.
Kali Yuga lasts 432.000 years.

More about Kali Yuga
At the end of the Golden Age the lower modes of material nature will become so strong that people will lose interest in spiritual topics. People who are spiritual will be ridiculed and they will flee the cities to live underground in caves or high up in the mountains, or simply disengage from the earthly plane of existence.

I took pieces from "pilgrim" on the Forum of David Icke.

Well, isn´t this already happening ? The Christian katars were hiding on the high cliffs, the hippies tried to get away from the ordinary society by forming coollectives in the country-side and now we have the electro-sensitive people who hide in the forests.
Why is society so awful that people have to hide from it? Well, just look at the TV-news!
The pharmaceutical industry is corrupt and so is the big food industry (with Monsanto!) and so are the politicians and the medical doctors. And so on. YouTube is full of these stories and so is Newsvoice.
It is exactly in the way that it is described in these old books (which were originally oral tradition).

Srimad Bhagavatam 12.2 from vedabase

Wealth alone will be considered the sign of a man's good birth, proper behavior and fine qualities.

Men and women will live together merely because of superficial attraction, and success in business will depend on deceit. 

Womanliness and manliness will be judged according to one's expertise in sex. 

A man will be known as a brāhmaṇa just by his wearing a thread.

A person's spiritual position will be ascertained merely according to external symbols.

One who is very clever at juggling words will be considered a learned scholar.

A person will be judged unholy if he does not have money.

Beauty will be thought to depend on one's hairstyle.

Filling the belly will become the goal of life.

Earth becomes crowded with a corrupt population.

The citizens will flee to the mountains and forests.

Harassed by famine and excessive taxes, people will resort to eating leaves, roots, flesh, wild honey, fruits, flowers and seeds.
Struck by drought, they will become completely ruined.

The citizens will suffer greatly from cold, wind, heat, rain and snow.

They will be further tormented by quarrels, hunger, thirst, disease and severe anxiety.

 The maximum duration of life for human beings in Kali-yuga will become fifty years.

So-called religion will be mostly atheistic.

The kings will mostly be thieves, the occupations of men will be stealing, lying

Lord Kalki will appear in the home of the most eminent brāhmaṇa of Śambhala village, the great soul Viṣṇuyaśā.

Lord Kalki, the Lord of the universe, will mount  Devadatta and, sword in hand, he will kill by the millions those thieves who have dared dress as kings.

After all the impostor kings have been killed, the residents of the cities and towns will feel the breezes carrying the most sacred fragrance of the sandalwood paste and other decorations of Lord Vāsudeva, and their minds will thereby become transcendentally pure.

When Lord Vāsudeva, the Supreme Personality of Godhead, appears in their hearts in His transcendental form of goodness, the remaining citizens will abundantly repopulate the earth.

When the Supreme Lord has appeared on earth as Kalki, the maintainer of religion, Satya-yuga will begin.

onsdag 3 juni 2015

Golden Age in KaliYuga

When does it start?
What does it mean?

No, I am not going to tell how it is – I am merely making up speculations about the question to at least make it understandable.

People are making up all sorts of fantasies about the coming Golden Age as if it would be an age that would start in the nearest future (maybe next year) and then last forever and all problems will be gone and Earth will return to be God´s paradise.

The idea about a Golden Age was first spread "to all people" in the West by Hare Krishna, who were everywhere on the streets with their Vedanta books in the 70s. So I suspect that their talking about a Golden Age is what has propagated and become the belief that God´s eternal paradise is knocking on the door right now.

It has just substituted the belief that ”Jesus will soon come and then the ones who believe in him will come to Heaven”. Most people do not like Christianity but they take the same ideas and dress them up in other garments sending hearts and angels to each other on the net in the same way as people did with beautifully painted cards around 1890 and "God´s Kingdom on Earth" has become substituted with a Golden Age that is connected with the mystic wisdom of ancient Red Indians and so... far away from any connection to Jesus!
The angels are teenagers now, instead of the little half naked children that were painted in the churches 100 years ago (probably symbolic for innocence or maybe they were supposed to attract men to the church???) and the talking about God and Jesus has become the talking about Mother Earth and nature.

God´s kingdom, that will soon come, has become the Golden Age, and instead of referring to the Bible we refer to all kinds of native peoples´ old mythology or just any film on YouTube.

The other day my friend Mona asked me:
”But how is it with this Golden Age? 
When does it start?”

I know that the Hare Krishna has this concept, but even if I read it in the original (translated) text I cannot see exactly when this Golden Age is supposed to start.
But I think that it must be somewhere in these scripts because they seem to be the most solid information from ancient times. Probably I just cannot find it.

The KaliYuga is 432.000 years long and we have now passed the first 5.000 years of it. If the Goolden Age starts ”now” (when we have eliminated Monsanto, the weapon industry and the chemical pollution?) there will be 417.000 years left after it.

My first question is:
Is that right? Is it supposed to start ”now”? Or when?
What does the text say?

Within this 432,000 year period, there is a period of 10,000 years that will be the Golden Age. That golden age is being described below by the Lord (Bhagavan).. This text is taken from the Brahma-vaivarta Purana. = from the net.

bhagarathy uvaca
he natha ramanashreshtha
yasi golokamuttamam
asmakam ka gatishcatra
bhavishyati kalau yuge

Ganges said: O protector, Supreme enjoyer, on your departure for the perfect abode, Goloka, thereafter what will be my situation in the age of kali?

Text 50
sri-bhagavan uvaca
kaleh pancasahasrani
varshani tishtha bhutale
papani papino yani
tubhyam dasyanti snanatah

The blessed Lord said: On the earth 5,000 years of kali will be sinful and sinners will deposit their sins in you by bathing.

Text 51
bhasmibhutani tatkshanat
bhavishyanti darsanacca
snanadeva hi jahnavi

Thereafter by the sight and touch of those who worship me by my mantra, all those sins will be burnt.

Text 52
harernamani yatraiva
puranani bhavanti hi
tatra gatva savadhanam
abhih sarddham ca shroshyasi

There will be chanting of the name of Hari and reading of the [Bhagavata] Purana. Reaching such a place, attentively hear.

purana shravanaccaiva
bhasmibhutani papani
brahma-hatyadikani ca

Sinful reactions including the killing of a brahmana can be nullified by hearing the Purana and chanting of the names of Hari in the manner of devotees.

Text 54
bhasmibhutani tanyeva
vaishnavalinganena ca
trinani shushkakashthani
dahanti pavako yatha

Just as dry grass is burnt by fire, by the embrace of My devotees all sins are burnt.

Text 55
tathapi vaishnava loke
papani papinamapi
prithivyam yani tirthani
punyanyapi ca jahnavi

O Ganges, the whole planet will become a pilgrimage sight by the presence of My devotees, even though it had been sinful.

Text 56
madbhaktanam sharireshu
santi puteshu samtatam
sadyah puta vasundhara

In the body of my devotees remains eternally [the purifier]. Mother earth becomes pure by the dust of the feet of my devotees.

Text 57
sadyah putani tirthani
sadyah putam jagattatha
manmantropasaka vipra
ye maducchishtabhojinah

It will be the same in the case of pilgrimage sights and the whole world. Those intelligent worshipers of my mantra who partake My remnants will purify everything.

Text 58
mameva nityam dhyayante
te mat pranadhikah priyah
puto vayushca pavakah

They are more dear to Me than My life, who everyday meditate only on Me. The air and fire become pure simply even by their indirect touch.

Text 59
kaler dasha-sahasrani
madbhaktah santi bhu-tale
ekavarna bhavishyanti
madbhakteshu gateshu ca

For 10,000 years of kali such devotees of mine will fill the whole planet. After the departure of My devotees there will only be one varna [outcaste].

Text 60
madbhaktashunya prithivi
kaligrasta bhavishyati
etasminnantare tatra

Devoid of My devotees, the earth will be shackled by kali. 
Saying this Krishna departed.

This means victory to the good side (and then the crash). Earth will be filled by the devotees, the rightous ones that are acting in accord with divine or moral law (free from sin) and this seems to be what is behind also the Christian and Muslims ideas. I think it is very mych possible that they have taken their ideas from the old Indian Vedanta tradition. Even their own prophets can have had contact with Vedanta gurus, who knew all these ”texts” by heart.

Note that Vedanta does not say that you should kill people!!! People have distorted and perverted the old messages. I would say that the biggest distortion comes from our ability to read written text, because then it is possible for anyone to translate the old words into just anything that suits his own mental and emotionel level. I do not think that a translation into another language will ever be fully OK because many words cannot be properly translated. The main ideas remain, but get slightly distorted.

Anyway. Today we can see that the amount of so called good people is getting bigger and today they have the ability to find each other on the net and to share their ideas and form groups and make films and newspapers, which they could not in the old times when people with spiritual gifts got burned as witches or accused of being troll-priests, evil sorcerers and so on (when the Christian church got involved). Today they get attacked by VoF (which has substituted the priests), the old mainstream media and the authorities that are defending the big companies, but these "alternative" people are not so vulnerable any more as they have got means for defending themselves. At least not here in the West. It seems to be different in some other countries.

But there are all over the world more and more people who defend the planet with it's nature and animals against the destruction operated by the greedy humans. Billions of people are protesting and many are preaching about the importance of waking up!
How you will wake up (if you do) depends on your personality.

This could very well be the beginning of a Golden Age and in that case we can assume that the Vedanta means that this age begins after the initial 5.000 years and they have passed now.

When the destruction of our planet gets so severe that we all get sick, psychotic and crippled from it, more and more people will wake up and become aware of what is going on and they will change their minds about it and jump over to the good side.
But I believe that many will also do the opposite: turn to more money-making, more medicines and more technical inventions that are supposed to solve the situation (which will not work).

It was the so called hippie movement that started this in the 70s. In the middle of this we had (for the first time) the Hare Krishna people running around on the streets with their drums and rosaries. A strong wave of idealism swept over the western world and millions of young people got interested in spiritual ideas and disciplines like macrobiotics, vegetarianism, pacifism, Buddhism, anthroposofy, astrology, homeopathy and so on.
These alternative young people were at that time not mixed with the normal young mainstream people and it was easy to see on which side a person was.

In the 80s people turned to shamanism and the Red Indians and after that the polarisation was not so evident any more. Today we can find these ”alternative” ideas everywhere (as they have also become a business that people can make money from!)

But the horror and evil also seem to get stronger. Never before have we heard about so much demonic cruelty as today and it seems to be getting worse and worse with nuclear accidents, bombs, poisonous chemicals everywhere, the erasing of whole cities and people getting murdered and raped in huge amounts. The whole nature is close to get exstinct by humans. Not even the weather is left to be working in it´s own natural ways. Even the vibrations (the frequencies) of the surface of the globe are being changed by the clever scientists.

It is possible that the ”good people” will in some way outnumber the others and ”get the power” if we all get enough scared by the global destruction. How else would there be a golden age?

But ...
I think that every planet has it´s own vibratonal frequency, its own ”energy pattern” that is like a colour or a tone or a weight, because it has to have a certain quality to maintain it´s position among the other planets.

Earth has, as long back as I know about it, been a planet where a huge amount of killing was going on. If people were peaceful during the SatyaYuga then our planets was maybe not so materially dense as it is today.
But with this modern density we also have the killing because most animals are eating each other in quite violent ways. Even cows are eating huge amounts of small animals (they are in the grass). The killing must go on but it does not have to be done by all people.
In the relatively old times many men were hunters and this was just normal. Maybe there is a big amount of men, who are meant to be hunters (it is in the genes and I have read that it can probably be connected to the missing of one dopamine-receptor). Hunters feel lost in our modern world so they start killing each other when their jobs have been taken over by machines and meat-factories (animals´death camps).
If planet Earth is a planet where a lot of killing goes on all the time we must have a lot of animals that are taking care of this to keep the earth´s balance. Otherwise hunters have to do it and if they cannot chaos breaks loose. (Calm... I can change my theory if someone presents a better idea).

Something tells me that it is not possible to transform Earth into a divine planet of eternal bliss, but maybe into one that is more natural (just leave the wild animals to be what they are!) because the killing has a good purpose in nature. It prevents sick and wounded animals from having to get operations, medicines and wheel chairs.
What Krishna says about humans probably goes for animals too: ”Don´t be sad about that! They do not die in reality. They come back!”
(He did not mean that we should make an effort to kill as much as possible!)

If the globe, our planet, should keep it´s vibrational balance during this Golden Age there has to be a polarisation between either good and bad people (they have many names as for example devotees and demons) or between a good human population and a huge, wild nature.

The Vedanta seems to be saying that this polarisation will be between two kinds of people and finally these groups will split up when the people will be reborn on different places.

It only means the same thing as it always means: you will be reborn where you belong and this is directed by your own will, wishes, behaviour, thoughts and actions (your unconscious memories and vibrational status).

So actually we do not have to be troubled by the question about this Golden Age. But now a friend asked me: ”Exactly when does it start?” and I do not know. I have not seen it written anywhere.

The verses above, that I quoted, are from the Brahma-vaivarta Purana.

The verses were spoken by Lord Krishna to Mother Ganga just before the beginning of Kali yuga (the age of quarrel and strife). Kali yuga began approximately five thousand years ago, and it has a duration of 432,000 years, leaving us with 427,000 till the end of the present age.

I also wonder how bhagarathy uvaca can be translated into Ganges said. (I just suppose that Ganges said would be Ganga uvaca)
It is possible that it just means ”said to the Lord” so that it just implicitly means ”Ganges said” but it is not exactly what is written.
Making small changes (that not mean much) can in the long run, when it is re-done over and over again by different people, change a text into something that it was not supposed to be.

The age of the current Manu is calculated to last some 305.300.000 of which 120.400.000 have past. From Hare Krishnas BhagavadGita.

That means that this world has left 184.900.00 and what is that? 
185 millions of years left!

KaliYuga is the last yuga and it is supposed to be 432.000 years. As it started 5000 years ago there are 427.000 years left. Of these years 10.000 are the Golden Agen (whenever it starts) and then we have the last horrible 417 years left until the whole dissolves.

The yugas are
KaliYuga 432.000 years
DvaparaYuga should be 864.000 Prabhupada said 800.000 years, but dva means 2 in Russian so I suppose DvaparaYuga should have the double length of the first one.
TretaYuga. Tre means 3 in Swedish, so I suppose it should be 3 times as long = 1296.000
SatyaYuga could be 4 times as long. That makes 1728.000.

I ad them together and it makes 432.000 x 10 = 4.320.000 which would be the time length of our world (universe?) including all the yugas.
Prabhupada wrote that the age of the ”current manu” is 305,300.000 years.

300.980.000 are missing. 
4 million years are missing.
Maybe because I don´t know what a manu is?

Manu is "the father of mankind", but in BG I read that the age of the current manu is 305.300.000 years. But how many manus are there in a planets life? The present manu seems to be the 8th manu on earth.

The Lord appears at the end of DvapataYuga of the 28th millennium of the 8th manu....

Do I need to say that I have lost the track of this whole counting?

I leave the maths and turn to another way of thinking.
Maybe the figures 432 are just symbolic, because they correspond to the length of the three first ages: Satya, Treta and Dvapara. Maybe the figures 432 is just a vibrational pattern that can be of any length? Like a mathematical formula?

And they also correspond to the verses in BhagavadGita as there are 4 lines and 32 syllables in each verse. 4 syllables should be repeated 8 times to form the melody, which I suppose was very important at that time. It is the melody and the rythm that forms the vibrational message as the brain reacts differently to different kinds of tones and rythms.
So the real "god´s name" in the Hare Krishna mantra could be hidden in the melody and in the vibrational tone of the voice. In that case this vibrational name is inbedded in every verse in the whole BhagavadGita and maybe in every verse in any Vedic scripture?

How is it then with the Gayatri mantra?

Anyway... I will probably find the answer to when the Golden Age is if I google on Shrimad Bhagavatam, and then I will write the next chapter here.

onsdag 21 januari 2015

Religion och krig

Fortsättning på Religion och musik.

När jag skrev den förra texten så hade jag bara läst början av Willys text, men nu har jag läst hela.
Ja, det var väl bra tankegångar, som verkar vara ämnade att få oss att se religiositet som en egenskap i stället för en tro.
Oss? Vilka oss?

Hans text är skriven så att den kanske mest bara läses av religionsfilosofer och vissa andra akademiker, som ändå inte är ute på gatorna och slåss för Gud med stenar och brandbomber. 

Kanske tanken är att om bara akademikerna får en bättre syn på tillvaron så kommer detta sedan att sprida sig till läroböcker och skolor och sedan kanske ända ner till Aftonbladet och ut på gatan och ända ner till Mellanöstern.
Jojo... visst... 

Men de, som slåss för Gud slåss nog inte egentligen för Gud. De slåss för att de gillar att slåss, de får en kick av att slåss, och om religionerna i undervisningen blir fråntagna sina konflikttriggande olikheter så att man inte längre kan slåss om dem...? Vad händer då?

Ja, då slåss man naturligtvis om något annat. Kan man inte slåss för Gud så kan man alltid slåss för profeten eller någon annan typ av ledare och då helst en, som varit död länge så att det inte går att fråga honom vad han egentligen menar.
Om det inte ens finns nå´n profet eller stor ledare så kan man själv skapa en grupp att slåss för, exempelvis ett MC-gäng eller vad som helst. Även vanliga gäng, som bor i olika områden, slåss mot varandra och i Sydamerika skjuter de varandra. Man kan slåss om nästan vad som helst.
Alla vilda killar är inte nöjda med att spela fotboll och köra MC.

Somliga idealister vill avskaffa alla religioner för att det då ska bli fred på jorden medan andra tycker att vi ska avskaffa alla nationer av samma anledning.

Dessa slagsmål beror inte på ”religioner” - de beror på instinkter och aggression finns överallt i naturen, inte bara hos människor. Det är den aggression, som djurhannar sysslar med vid parningstiden, den aggression som mammor visar när deras barn, ungar, valpar, kycklingar blir attackerade och det är den försvarsinstinkt som gör att alla djur försvarar sina bon och revir.

Även växter sysslar med att slåss, men det går så långsamt att vi inte kan se det (om vi inte är biologer) och de har många olika knep för att försöka ha ihjäl varandra.

Jag planterade en växt, en mynta (nån slags pepparmynta) och den hade ett effektivt sätt att krossa sina närmaste grannar. Dess stjälkar växte först längs med marken åt alla håll och sedan så vände de och växte snabbt rakt upp så att dess täta bladverk tog bort ljuset för de mindre växterna som då dog.

Hela naturen är en kamp för överlevnad och man behöver bara titta noga i gräset för att få se något litet djur som släpar på ett annat sprattlande djur.

Att få en slags ”total fred” på jorden går inte eftersom jorden inte är sådan. Vi kan inte få naturens olika delar att sluta att äta upp varandra. Jorden består av en enda stor ämnesomsättning och utan den blir det bara död öken.

Det som en gång fötts måste åter dö.
Sörj inte denna evigt givna lag.  

Vi är indragna i det där och österländska munkar och yogis försöker lära ut hur vi ska kunna höja oss ur instinkternas grepp. De pratar om verkligheten och inte bara om någon tro. Tro är något som man kan använda, ett verktyg för detta, fast det i dag har bytt namn och heter kreativ visualisering, positivt tänkande eller något med mirakel eller hemlighet eller så. 
Tro kan också betyda "anse vara sann" men det är inte det jag menar. Det är en helt annan betydelse.

Och nu ska jag säga något konstigt:
Felet är inte mest att människorna slåss – felet är att vi har vapen eller fel sorts vapen och slåss på fel sätt och med fel intention.
Vi har intellektualiserat och förstorat betydelsen av dessa slagsmål och gjort det på helt fel sätt så att vi använder våra mentala förmågor till att utveckla dödsteknik för att vinna. Om något ska kunna kallas för det onda i den yttre världen så är det väl våra massförstörelsevapen
Jag vet inte om det egentligen finns någon teknik som passar på jorden, om inte krig så orsakar den enorma soptippar överallt och hela havet är fullt av skräp, plast, presenningar, metrevar, gifter, skrot och radioaktivitet och naturen dör även av skogshuggning, jakt, kemikalier och strålning och allt detta beror på vår utveckling av tekniken i stället för av människan.
Storstäder, autostrador, järnvägar och flyg passar inte på jorden.

Slagsmål ingår i naturen men utan vapen är vi inte så särskilt farliga med våra mjuka naglar och trubbiga tänder. Vi kan helt enkelt inte göra så stor skada med de ”vapen” som naturen har givit oss.
Men när vi använder vår intelligens till att göra effektiva vapen så blir vi farliga och nu har vi kommit så långt i vår tekniska utveckling att snart hela jorden är död.

Naturen har fixat saken på så sätt att farliga djur, som lätt skulle kunna skada varandra i onödan, har ett slags rituellt beteende som stoppar dem. Om en hund lägger sig på rygg så slutar den andra hunden att angripa och tvisten är löst.
Djur, som inte är så farliga, har inte lika starka blockeringar. En aphanne kan döda flockens egna ungar om de är avlade av en annan pappa.

Så problemet är inte religionerna – det är vår intelligens, som vi använder på fel sätt. Vi använder den inte för Gud, trots att somliga säger så, vi använder den för att förstärka, försvara, befästa och leva ut våra instinkter med våld mot våra egna (som apan) och det är precis motsatsen till vad religion är eller borde vara.

Ordet Gud kan bäst översättas med helheten, helhetens medvetande eller medvetandet i alltet eller så. Naturen, universum och kosmos kan nog också fungera. Om man då ser detta medvetande som en person så blir ju fördelen den att man kan prata med den personen i sin fantasi.
Om man ska lära ut sådana ”höga historier” vid lägerelden så måste man göra det i form av levande berättelser, sagor och sägner, som måste handla om personer för att fungera. Man kan inte för barn berätta levande sagor om abstrakta principer. Kanske inte för vuxna heller.
Sagorna kan man sedan förstärka med danser, sånger och musik (även om det bara är en trumma) och man kan utveckla det till en hel kultur där alla företeelser är med och har sina roller.
För att minnas dessa bilder och kunna komma i kontakt med dem igen så kan man, på det tidigaste stadiet, tillverka mind-maps eller triggers i form av målade pinnar o.dyl.

Det verkar som att när ett sådant bygge har nått en viss storlek och inflytande så finns det andra som tar över komplexet och utnyttjar det i maktsyfte, kanske i krig. Psykopater finns nu och har troligen alltid funnits och det kan nog vara dem som de gamla vedaskrifterna refererar till när de kallar dem för något ord på sanskrit som till våra språk blivit översatt med demoner.
Vi kanske skulle kunna översätta det ordet med psykopat i stället. Det beror ju på hur texten är för övrigt.

Men... om man nu har en personlig gud som finns överallt och som man har givit ett namn, hur blir det då om man träffar en kille från en annan by som säger att hans gud har ett annat namn, bor på ett annat ställe och har andra kläder och vanor. Ojoj! Vi är inte vana vid att tycka att två olika personer är samma person. Det blir för svårt. 
Och om två personer säger olika så måste ju en ha rätt och en ha fel. 
Men naturen har ju egentligen gjort så att vi har olika språk och därför inte ska kunna upptäcka sådana olikheter. 
Bortsett från det, så är det väl så att olika stammar, folk eller grupper alltid är i luven på varandra, bråkar, mobbar och slåss eller tävlar mot varandra på något sätt. De slogs väl först om kvinnor och revir och inte om teologiska idéer.
Det lär ju vara så att även gudarna i himlarna krigar mot varandra. Det som är vapenskrammel på en planet kan vara dans på en annan.

Det hela går nog bra ändå tills den vite mannen sänder ut sina antropologer som tar med sig hem en massa olika historier, som sedan träffas på universiteten och hos bokhandlarna och förvirring uppstår när allt ska presenteras på samma språk. Den ene har en bild av sin gud som en gråhårig gubbe i vit klänning medan den andre har en gud med gyllene örnfjädrar.
Varje kultur har hundra olika gudar och andar och varje gud har tio olika namn och det hela är på 300 olika språk....
Hur ska det vara egentligen? Vad rätt och vad är fel?

Man kan undra varför vi resonerar så när det gäller ”religiösa” sagor, men inte när det gäller andra sagor och jag tror att det beror på att de religiösa sagorna innehåller en personlig gud, som ska hjälpa oss om vi ber honom om det och som vårt undermedvetna då kan uppfatta som en pappa, mamma, kung eller hövding. Om du överger din pappa eller hövding så kommer han aldrig mer att hjälpa dig med något och du har inte längre hans beskydd! Du kan bli en outcast och i vår värld är det nog det farligaste som finns: det motsvarar i våra dolda minnen att som nyfödd bli utkastad ur boet.

Det gäller alltså att slåss och försvara sin gud på samma sätt som alla stammar och folk alltid har försvarat sina kungar.
Nästa ”grej” är ju då också att en kung naturligtvis begriper att han lättare kan mobilisera sitt folk mot fienden om han refererar till att han har Gud på sin sida och att ”Gud har sagt att...”

Varför det?
Ja, för det första så kan det ju vara sant och då är man naturligtvis förlorad om man inte lyder.

Men det är också tydligen så att vi får extra kraft av att tro på något som är overkligt eller otroligt. Det utnyttjar man inom idrotten.
Exempel: Du kan springa 100 m på 8 sekunder, men du vill höja ditt eget rekord med 1 sek så att det blir 7 sek. Om du då tänker att du ska göra just det så får du inte alls lika bra resultat som du skulle ha fått om du hade fokuserat på att sänka tiden till 5 sek., som är den tid som ligger alldeles bakom gränsen för vad som är möjligt för dig, men som ändå är en omöjlighet. Man får en extra energikick av att fokusera på något som är overkligt och otroligt, men ändå önskvärt.
Men det får inte vara alltför overkligt – det måste vara inom gränsen för vad det undermedvetna kan klara av att tro på. 
Att "tro något otroligt" kanske gör att vi "lossnar" från det kritiska intellektet och aktiverar en annan del av hjärnan som ger ett påslag av energi. Det kanske är så att intellektet är ett program som drar mycket energi.

Man kan säga att kungen kan få sina krigare att bli mer ”aggressivt påtända” inför kriget om han refererar till något overkligt, immateriellt, som ändå ligger så nära att det kan uppfattas som verkligt. Nu slåss de inte längre bara för kungen, landet, familjen och sina fysiska liv (vilket ju kunde räcka) utan de slåss även för sina själars platser i den eviga himmelen. Man maximerar försvarsinstinkten.

Detta har vi inbakat i oss, denna reaktion av ”försvar eller flykt”, men den som aldrig blir attackerad kanske inte vet hur han skulle reagera om han blev det. Man kanske bara träffar väldigt fredliga och trevliga människor, som till och med ger uttryck för helt motsatta åsikter utan att den minsta lilla känsla triggas. 

Somliga går till attack om något känns fel eller hotande, medan andra flyr. Att inte kunna svara på sådana reaktioner ger stress (immobilisation stress), som i sin tur gör att man blir sjuk.

I vårt samhälle får man inte slåss för mycket för då kan man bli tagen av polisen så folk slåss mentalt i stället. Man måste ju inte försvara sin gud, kung eller ideologi med vapen – man kan ju försvara ”honom” med ord i stället, en slags sublimering. Även ett ordkrig kan sätta fart på försvarsinstinkten så att hjärtat slår fortare och hjärnan fylls med extra energi (syre, socker och dopamin) och eftersom det fungerar på samma sätt som knark (amfetamin) så kan det vara lika attraktivt och beroendeframkallande - man blir en "debattör" som egentligen grälar officiellt med folk i stället för hemma med frun. Man letar reda på mentala motståndare som man kan sno energi från och om man hade levt på medeltiden så hade man i stället varit en riddare som dundrade fram i dueller med lans och sköld.

Vad ger då dopamin för effekt? Jo, det ger känslan av att ”detta är livets mening” och ”detta är sanningen”. Det ger tunnelseende och en överväldigande känsla av att vilja ”slåss för sanningen”.

Det går alltså inte att vara uppfylld av en känsla, övertygelse av att slåss för sanningen om man inte har en hög halt av dopamin i hjärnan och det betyder samtidigt att man har triggat sina försvarsinstinkter. Buddhisterna tycks ha förstått det här så de ägnar sig vanligen inte heller åt att slåss för sanningen och de vet hur vi kan känna igen och reagera på grejer, som vi haft i tidigare liv, och det betyder nog att de också vet en hel del annat om minnet.
Utan dopamin så kan man inte ha känslan av att detta är livets mening, vad det än gäller. Och dopaminet triggas igång av det man känner igen.

En katt, som har fått syn på ett byte ser just då inget annat i världen än just sitt byte, som då naturligtvis också är livets mening och katten kan också envist kämpa för att förvara den fångade fågeln. Käftarna är stenhårt ihopbitna. Försök att ta ut en fågel ur en katts mun – det kan vara nästan omöjligt.

Titta på hur katten ser ut just innan den ska ta språnget mot sitt byte! Den är i en slags fokuserad extas och pupillerna blir som stora, svarta brunnar just innan den ska ta språnget.
Jo, man kan säga att katten knarkar, naturen är gjord så och det finns en mening med att kroppen producerar sådana ämnen. Meningen fungerar i naturen men i vårt samhälle har det blivit fel. 
Folk har i alla tider manipulerat hjärnans transmittorämnen och dagens knarkhandlare är bara en slags sista, mest destruktiva yttring av den saken. Vi har till stor del glömt bort hur man kan manipulera sinnet med tankar, historier, musik, dans, sånger och handlingar.

Dopamin är till för att fånga byte och försvara sin mat och familj – inte till att ”slåss för gud”.

Jamen, Jesus sade väl att man skulle slåss mot den onde???

Jag vet inte vad han sade, men ”kampen mot drifterna” kan ju kallas så. Om man personifierar ett beroende, som man vill bli av med, så kan man gott kalla det för Satan, som egentligen bara betyder en slags ande som man blir motarbetad av.
Det är något, som även indiska gurus talar om. Men det är snarare att se som kampen mot ett destruktivt beteende och man skulle kunna likna det vid knarkarens avgiftning, att sluta äta socker, sluta dricka alkohol eller sluta mumsa sockervetebullar till eftermiddagskaffet. 
Socker och vete är också beroendeframkallande. Ett sockerberoende verkar till och med vara svårare att bli av med än ett beroende av alkohol och när man ger barnen stora påsar med lördagsgodis så grundlägger man ett senare "beroendebeteende" av även annat. De som är mest känsliga för detta lär vara de, som saknar en dopaminreceptor.
Vete innehåller ett protein som fungerar som opium.
Att sluta med något kan vara så svårt att det gott kan kallas för en kamp och det är det som indiska yogis och gurus talar om, med den skillnaden att de mera fokuserar på de inre drifterna och behoven, som de har givit olika namn, än på de yttre objekten, flaskan, knarket och snasket, som vi gör.

Man kan inte bota sig från ett missbruk (en obalans i hjärnans kemi) genom att bomba andra länder. Det kan vara som att försöka bota sig från alkoholism genom att dricka ännu mera.

Naturen både sjunger, spelar, dansar, och slåss. Det som är en dans på ett plan kan vara ett dödligt slagsmål på ett annat. Man kan säga att vi på grund av vår egen sinnesstämning missuppfattar något.
Vi kan inte förbjuda våra slagsmål - vi kan bara förändra dem till ett högre beteende.
Man kan likna det vid att samma ton kan finnas på olika oktaver.

Det är instinktiva impulser, som gör att människor spontant blir arga och ryker ihop och slåss. Omedvetna minnen kan fungera som utlösande triggers och man kallar reaktionerna ibland för egot och ibland för det sårade inre barnet. 

Det finns ett inre behov av att hävda sin individualitet och sin rätt att existera på sitt eget sätt och om man bara förtränger det med en massa förbud så börjar det att leta efter andra vägar att hävda sig. Kanske genom att dominera på annat sätt; ha dyra märkeskläder, fin bil, vacker fru, stort hus, mycket pengar och maktposition på jobbet.

Men det går inte att ha en så fin, hög och mäktig position att man inte längre hotas av något så kampen fortsätter. Även om du nu skulle äga halva jorden så finns det ju en annan kille som äger den andra halvan. Tillsammans kan ni nu dra in hela skapelsen i ”terrorbalansen” med fysiska vapen såväl som mentala i form av olika politiska ideologier och andliga i form av olika religioner.

Men varför inte från början göra tvärtom. Om man ser det som tillåtet att bråka öppet omedelbart, när man blir arg för något, så kan inte den negativa känslan i tysthet byggas upp i det inre för att sedan explodera på något mer destruktivt sätt. Om den får sitt utlopp omedelbart så blir den neutraliserad på ett tidigt stadium. Hur man ska göra med instinkten rädsla/flykt vet jag inte, men jag kan tänka mig att en sådan osäkerhetskänsla skulle kunna motverkas av att alla barn hade en riktigt trygg barndomsmiljö, men det skulle nog kräva att alla mammor stannade hemma. 
Men varifrån skulle de få pengar? Det är en annan historia.

Här har religionen egentligen sin rätta plats: att visa på vägar för att ta hand om instinktiva känslor när de uppstår.

Vi har indianernas Talking Stick. Vi har japanernas stridskonster, som ex svärdsfäktning, karate och judo, som ska lära killarna att slåss disciplinerat och då ingår det att man inte bara ska dras iväg av sina känslor hur som helst.

Det är väl bättre för barnen att mammor och pappor använder en Talking Stick för att lösa konflikter än att de bara skriker och slåss. Och det skulle vara bättre för världen om killarna tränade judo – då kanske de skulle låta bli att bygga värre och värre vapen.

Man kan i alla fall inte få något utlopp för sina känslor genom att sitta vid en dator och radera hela befolkningar genom att trycka på knappar. Jag tycker inte att den här internationalismen är så särskilt bra. Den fråntar alla små länder deras egna identiteter så att befolkningarna blir frustrerade.

Om hela jorden enas så kommer vi troligen att hitta fienden i form av inkräktare från andra planeter som vi ska bygga elektromagnetiska murar mot.

Att man kan få dålig karma i form av PTSD av krigsupplevelser har forskarna tänkt att lösa, inte genom att vi ska sluta kriga, utan i stället genom att radera minnen i hjärnan. Först skickar man ut soldaterna att mörda och sedan stoppar man dem i tvättmaskinen. Kan man möjligen kalla det för elektroniska avlatsbrev? Hur gjorde korsriddarna?

här behövs nu ingen Gud,
kemikalier går bra
och frekvensmaskiner,
med superteknik!

Buddhisterna startar med sitt inre för att komma till rätta med instinkterna. Man bearbetar dem där som de uppstår på det allra första stadiet. Om man löser upp sina frustrerade minnen så kanske de inte längre fungerar som triggers för nervsystemet. Man kanske kan bearbeta dem med historier, musik, sång och dans också och om man skapar en bra och sammanhängande metod för det så kan man nog säga att man har skapat en religion.

lördag 17 januari 2015

Religion och musik

Efter påbörjad läsning av Religiously (Un)musical, Musically (Un)religious av Willy Pfändtner

Jag behöver bara börja att läsa för att se att här finns en mera levande koppling till verkligheten än vad man ser i TV- och radiodebatter om religion och filosofi, där jag nästan får en känsla av att de fullständigt struntar i verkligheten, bortsett från att de för säkerhets skull kan inskjuta att man ska vara snäll och förstående för att Jesus var snäll och god, vilket man ju inte tycker är så märkvärdigt – även djuren är snälla och hjälpsamma mot varandra inom gruppen. 

”Snäll” brukar väl i Sverige nästan vara liktydigt med ”mesig”, men om nu Jesus var en mesig, from och kärleksfull mjukis, hur kommer det sig då, enligt folk, att han blev uppspikad på korset tillsammans med rövare? Han måste ha retat någon???

Jag vet inte riktigt om kyrkan anser att han blev frivilligt eller ofrivilligt fångad och upphängd.

Willy funderar över likheten mellan religiositet och musikalitet och ... jodå... javisst, så klart, båda är en extra känslighet för att uppfatta stämningar och hänföras av dem (eller stötas bort), men det gäller nog i så fall det mesta (även konst, poesi, personer, miljöer mm). Det är en känslighet som gör att man känner själva sången i det som händer. Man vet om man gillar eller inte gillar melodin eftersom man känner dess påverkan på hjärtat, dvs hjärtchakrat, som är ett centrum för elektromagnetiska frekvenser som rör sig hela tiden, påverkas och påverkar. Det liknar nog bilder av solstormar (på solen).
Jag säger sång eller melodi eftersom det inte fungerar med bara ett enstaka ljud eller en frekvens.

Ja, vi behöver inte ens ljud för att reagera, det går bra med bara magnetfält med den skillnaden att det då är undermedvetet. Man känner sig på ett visst sätt, men vet inte att det är en påverkan som "kommer nånstans ifrån" . Namnam för militären som vill utveckla mind control.

Romeo och Julia på teatern bör kunna framkalla samma känsla som en film om Jesus. Var är skillnaden? Att Jesus fick upplysning medan de andra bara dog i onödan. Ja, för dem blev det annorlunda, men för mig var det väl samma typ av reaktion?
Jag kan fylla mig med den hjärtekrossande känslan av Romeo och Julia på samma sätt som jag kan fylla mig med den hjärtekrossande känslan av Stabat Mater. Man blir fylld av en viss känsla trots att det inte har hänt något särskilt i ens egen yttre miljö.
Hm... religion ska nog innebära att man planterar rätt sorts historia. Det ska vara en andlig mening med att ha den lagrad inom sig. Den ska komma tillbaka när man behöver den.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, 
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. 
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Äldre musik (och dikt) har alltid en rytm och det spelar ingen roll om det är en shaman som trummar, en speleman från Delsbo som gnider sin fiol, ett gäng balalaikor på den ryska stäppen eller Mozart. De har olika toner och rytmer och passar ihop med olika typer av bilder, hus, kläder, språk, natur, historier och känslor.
Det skulle kännas splittrande att lyssna på Dan Andersson på Grand Hotel eller mässandet av Pater Noster vid korvkiosken. Och vem skulle vilja höra Gärdebylåten i en snögrotta i Jokkmokk?

Är det då en samstämmighet mellan ljud och form? Ja, jag vet inte, men jag kan ju fundera på saken.
Med olika toner kan man bilda olika former.

Masaru Emoto har visat att olika känslor ger olika former på vattenkristaller när de fryser.

Dessa känslor kan knappast vara annat är olika frekvenser som ”vibrerar” ut från hjärtat, som är centrum i ett elektromagnetiskt fält som omger kroppen.

När jag var liten var det långa, böjda, väldigt vackra frostblommor på våra fönster men nu har jag inte sett några sådana nånstans - bara korta, avhuggna, raka streck. Kan det möjligen bero på att vi har disharmoniska em-fält i luften? Eller är det "fel känsla" som seglar omkring överallt.

De thujaträd som står nära lågenergilampor ser ut att vara döende (här utanför).

Även toner har olika frekvenser, men jag tror inte att det finns någon som känner sig hög, låg, glad, rädd eller ledsen av att lyssna till bara en enda ton. Man blir sjuk av det.

Man får heller inte någon speciell känsla av att titta på ett foto av Romeo, såvida man inte har lagrat in en känslomässig koppling till bilden. En bild av en kille i vit klänning med långt hår säger heller ingenting (om man inte programmerat sig) – man måste fylla sig med hela historien eller med hela melodin och om det är några som vet hur man påverkar med dessa medel så är det väl de amerikanska filmskaparna. De har tagit över prästens roll och de anstränger sig verkligen för att skapa de rätta kombinationerna. Men de behöver inte övertyga folk om att de ska tro på något – de vet att om föreställningen är tillräckligt bra så tror folk på den ändå, i betydelsen fyller sig med, och så betalar de.

Konsten hade förr också som mål att positivt påverka människans sinne och i Venedig finns det visst en speciell klinik för dem som blivit så höga av konst att de fått allvarlig baksmälla, Stendahls syndrom.
I dag har konstnärerna mera som mål att väcka uppmärksamhet för att göra karriär och ”det vackra”, som folk spontant dras till, har tagits över av reklamen.
När såg du senast en ful och disharmonisk reklambild???

Jag vet inte om det finns någon klinik eller medicinsk term för dem som klappat ihop av musik. Det kanske mest brukar handla om att man på rockgalor bär bort avsvimmade personer från publiken ?

Om den ”avsvimmade” shamanen säger man astralresa, själsresa, trance eller extas, som är ett tillstånd som han frivilligt försatt sig i med hjälp av rytmer från trumma, bjällror, skallror och pinglor. När Harley SwiftDeer var här 1985 så berättade han för oss vad de olika rytmerna skulle ha för olika effekter och det var enkla rytmer, the one-beat, the two-beat osv och de var presenterade som ”delar” av hans andliga karta, medicinhjulet.
Ett medicinhjul är en mind-map över verkligheten, både den synliga och den osynliga.

Om någon i vår kultur ofrivilligt skulle hamna ute på själsresor och få ett medicinhjul av någon befjädrad ande så hamnar han på psyket där det kallas epilepsi med hallucinationer och vanföreställningar. 
Den lille Buddha Boy skulle benämnas med autism och få piller och terapi.

Låt säga att vi plockar ut de "osynliga" delarna i indianens medicinhjul, dvs de delar som handlar om upplevelser, känslor och andar. Vi börjar med att också plocka bort alla ”bilder”, som är gjorda av ihopknutna och målade fjädrar, pinnar och pärlor.
Sedan översätter vi innehållet till latin med nya ord så att wakan blir santo och en ancestor får bli en angelus och så vidare. Med skriven prosa i stället för levande storytelling så kan vi snart ha fått ihop ett nytt kyrkolatin. Det skulle inte vara så svårt om man bara fokuserade på saken.

Sedan är det bara att göra en ny samling bilder där WakanTanka i skyn ersätts av Herren eller en guldbild av en aquila  och shamanen på sin själsresa blir Elia i den brinnande vagnen.
White Buffalo Woman får finna sig i att vara klädd i ett civiliserat vitt nattlinne och leverera den heliga graalen i stället för the holy Medicine Pipe.
Trumman byts ut mot en orgel och shamanen får bli en präst i guldkappa.

Men det blir ändå totalt stilbrott om jag nu skulle sätta mig och röka en medicinpipa i en kyrka. Puff...puff... Hey WakanTanka...on chimala oyatehe waniwachinchan ewakuelo....
Det skulle kännas lika fel som att elda katolsk rökelse ihop med en svetthydda. Man har programmerat in hela världar, som bör vara rätt så intakta för att fungera.

Det blir något, som bara inte stämmer och därför skulle folk säga: ”Nä, nä... man kan inte alls bara översätta så där! Det är olika religioner och du bara rör ihop allt."
Men översätta och blanda ihop är inte samma sak. Jag är inte ute efter det där stilbrottet - jag är ute efter att jämföra och se vad som kan översättas med vad.

Jag liknar det vid en filmstudio där två olika filmer kan ha helt olika effekt på sinnet även om man har använt samma kamera och samma mixerbord, men också samma effekt fast det är olika historier.
Innan man kan göra filmer så måste man gå en utbildning för att lära sig hur tekniken fungerar och jag är mest intresserad av tekniken, inte filmen. Det beror mest på att alla bråkar om filmerna (vilken historia som är mest sann) men ingen tänker på tekniken.
Om det finns en sanning bakom det hela så är det den sanning, som tekniken är byggd på. (Lugn, lugn.... det kan finnas olika gudar i alla fall!)

Jag upptäckte just nu att det, som jag kallar "tekniken", kanske kan vara ungefär något i stil med det som buddhisterna kallar för dhamma/dharma = de grundläggande och objektiva sanningar, som enligt buddhismen varje buddha upptäcker på nytt. Sådana sanningar ligger ju bakom alla varianter av historier.

Alla dessa föremål ska kopplas till speciella idéer och föreställningar så att de fungerar som Medicine Items... ursäkta.... som ikoner. Som triggers (se Pavlovs hundar). En ikon är ett fönster till en annan värld. 

En trigger kan inte byta innehåll hur som helst, kan inte byta ande. Så när WakanTanka byts till Aquila så får man byta bild och historia också.

Prästerna och religionsstiftarna var dåtidens filmmakare. Tertullianus skrev manuset och prästen är biografmaskinisten, som kör samma rulle om och om igen. Jag tror inte att det alltid har varit så stor skillnad mellan teater och religion.

Historien om Jesus får väl sägas vara en arketypisk historia, en historia som träffar en resonanssträng i människans inre helt oberoende av om huvudpersonerna heter Jesus och Satan eller Mio och riddar Kato. 

OK Vi har alltså gemensamma historier inlagrade i det kollektivt undermedvetna och man kan ju så klart tänka att dessa historier också finns på andra plan, som är osynliga för oss. Men vi kanske kan känna dem på något sätt och den förmågan skulle ju då kunna kallas för både "religiositet" och "musikalitet" men den skulle kunna kallas annat också, plus att man skulle kunna ha den förmågan även om man inte direkt var religiös eller musikalisk i vanlig bemärkelse.

Låt säga att vi upprepar hela historien om Jesus, men när han har hängt där i tre timmar så säger han: ”Äsch, jag är trött på detta nu, kan ni ta och plocka ner mig!"  Hans polare, uteliggarna, kom och tog ner honom och därefter låg han sjuk i tre dagar i en grotta.”
Hm... historien kan fortfarande sägas vara arketypisk, men har fått en annan betydelse: ”Gör inget dumt för du kan bli sjuk!” och tappat sin dramatik. Det blir ingen jättereligion av den, bara ett ordspråk.

Vi kan inte må bra av att äta endast ett enda kemiskt ämne (olika ämnen motsvarar olika frekvenser). Vi är gjorda av en hel dans av olika ämnen, frekvenser, historier och toner och till och med av olika sorters danser.
Kanske varje solsystem, varje nation, varje folk, varje land, varje landskap, varje by, varje grupp och varje individ har sin egen dans. En sådan dans kan man kalla för spirit, ex The spirit of St Louis.
En bra återspegling på det materiella planet är väl de gamla kulturernas ringdanser, där massor av deltagare kan snurra runt i perfekta formationer.

Religiositet = musikalitet, det var väl det som det skulle handla om.
Ja, nu vet jag ju inte på pricken vad dessa herrar menar med religiositet och musikalitet. Jag skulle behöva prata med dem och fråga dem hur de uppfattar saken.
Två folkliga, väldigt duktiga musikanter kan i tidningen kallas för "den musikaliska duon", men man skulle nog aldrig i en artikel kalla Andrea Bocelli eller Jussi Björling för musikalisk. I den röda ladan är man "musikalisk", men inte på operan.
"Den musikaliska orkestern spelade upp..." Nej, det går inte.

Musikalisk kan betyda att man lätt påverkas hit och dit av olika sorters musik så att hela ens känsloliv skiftar, men det kan också betyda att man lätt kan lära sig att spela ett instrument och att man kan hålla ordning på de olika tonerna så att man inte spelar falskt. Man kanske inte alls påverkas så mycket känslomässigt men ändå så tränar man pianospel flera timmar per dag för att man har det som jobb. Eller också betyder det att man kan hänga med ovanligt bra i musikundervisningen i skolan.

Motsvarigheten i bild, konstnärlig, skulle vara att man får Stendahls syndrom av vackra bilder eller i varje fall blir enormt påverkad så att man ständigt går på museer och samlar på konstbilder och yrar om färgkompositioner, men det kan också betyda att man är en skicklig reklamtecknare som sitter och ritar hela dagarna och halva nätterna. Eller man sitter i en ateljé och dricker rödvin och målar tjejer? Eller stickar vackra vantar.
Den som inreder sitt hem vackert och dessutom hänger upp en egenhändigt målad tavla blir också kallad konstnärlig. Man har sinne för skönhet och är kreativ.

Religiös kan betyda att man känslomässigt lätt dras med i kyrkornas sång, musik, bilder och historier så att man blir ”påtänd” av det så att man fortsätter att gå dit ofta för att få en kick och känna att man har en grupptillhörighet. Man säger att man tror på det hela och man kan definitivt kallas religiös.
Eller också kanske man går på mängder av New Age-kurser och varken vet hit eller dit. Då kan man kallas "sökare", men jag vet inte om religiös och sökare  har samma innebörd.
Det kan betyda att man sitter tyst under ett banyanträd i månader i sträck utan mat för att rädda jorden eller bara är from och läser Bibeln i sin mörka stuga. Eller utbildar sig till präst, går i kloster eller blir frikyrkopredikant och skjuter någon. Man kan bli korsriddare och meja ner ett helt folk... dimitte nobis debita nostra... eller muslim och spränga sig i bitar.
Jag vet inte om man säger att Buddha var religiös, jag tror inte det.  

Låt säga att herrarna med "religiös" menar att man är lättpåverkad.
Ja, då är man helt enkelt känslig och receptiv, men man påverkas inte alltid av allt och vad man mest påverkas av bör vara ett minne av något eller genetiskt (fast det kan ju vara samma sak, att nyckeln passar i låset).
Om man har spelat piano i tidigare liv så föds man nog i en musikalisk familj med sådana gener och troligen säger det klick när man först ser eller testar ett piano. Den som varit fransman har en naturlig fallenhet för att lära sig franska.
Den som har varit påve i tidigare liv kanske inte får någon positiv kick av att testa en shamantrumma. Goethe kanske inte alls blir lyrisk av att i nästa liv få en mini-MC i treårspresent av pappa.
Man graviterar mot det man sysslat med i tidigare liv och den som varit i kloster får nog en spontan reaktion av att återse ikoner, kyrkfönster och bokmåleri. Det säger klick och han/hon känner sig hemma med grejerna. Det kan man kanske kalla religiositet.
Men varför kallas det då inte för religiositet när Ingmar Bergman kommer tillbaka och återser Stadsteatern? Om man går bakom orden - är det då inte samma typ av minne och känslighet?

Religiositet = musikalitet.
Ja, nu har jag tänkt på begreppen så länge så att de börjar att flyta ihop för mig och gränserna har börjat flyta runt eftersom jag inte riktigt vet vad som menas med orden. Alla tror att de vet vad de menar men alla menar ju inte riktigt detsamma och det vanliga är nog att man i alla fall menar ett yttre beteende, typ "gå i kyrkan". Men Willy menar inte "gå i kyrkan", han menar en inre egenskap. Men vilken? Samma som musikalitet. Men vad är då musikalitet? Att man påverkas starkt av musik eller att man kan spela fiol bra?
Men... alla verkar ju påverkas starkt av musik. Säg den som inte går omkring med öronproppar som är kopplade till nån musikmaskin i fickan.

Jag tror att Willy kanske egentligen menar att man har en "känsla för rytmer" och sedan kan det  kvitta om dessa rytmer finns i historier, bilder eller toner. Man känner vilka rytmer som är harmoniska och vilka som är destruktiva och kan medvetet hänga med i dem som man anser vara uppbyggande eller "ljusa" eller "positiva" eller som är "av den art man gillar". Man kan alltså välja bort de historier, sånger, toner, personer, bilder som man tycker är destruktiva och som man inte vill bli påverkad av för att i stället medvetet välja andra.
Men är det "religiositet" - är det inte kanske snarare "medvetenhet" eller "analytisk introspektion"?
I så fall undrar jag om Willy anser att Jehovas Vittnen är "religiösa".

Det känns som att religion är ett påhittat begrepp för egentligen så består ”religion” av ett metodiskt utnyttjande av olika sinnen tillsammans: musik (lyssna, spela), bild (betrakta, måla), tal (lyssna, prata), skrift (läsa, skriva). Sång blir en variant av tal, en ursprungligare, som ligger nära musiken.

Jag kan tänka mig bakåt i tiden tills det inte längre är någon skillnad mellan musik och sång. Det blir som att läsa (eller recitera?) sanskrit med den exakt rätta intonationen, rytmen och melodin. En sådan vers kan man spela, sjunga eller tala och det blir egentligen ”samma sak” om man ser rösten som ett instrument. Det är ett musikaliskt, sjungande tal.
En gång för längesen så fanns nog den ”ursprungliga rytmen” så att några (eller alla?) kunde uttrycka den. Men på den tiden var det i så fall verklighet och ordet religion var ännu inte uppfunnet.

Hur är det med gregoriansk sång, tibetansk strupsång, lappens joik, cikadans gnissel och fågelns kvitter? Även isen på sjön börjar sjunga när det är -25C, träden susar och vattnet porlar.

Musik måste ju vara det som ligger närmast det ursprungliga, som rimligtvis mest borde likna en massa elektromagnetiska mönster. Om sådana mönster ska inkarnera (kollapsa på något sätt) så... vad är det som kommer först? Det borde vara något i stil med svängningar i luften, men om det nu ännu inte finns någon luft?
Hm...? Ja, em-frekvenser finns ju utan luft. Det är detsamma som ljus, men ljuset syns ju inte förrän det studsar mot något materiellt.

Musik består av en massa vibrationer. Det är inte materiellt, men tal är ju inte heller materiellt. Javisst ja, tal, sång och musik var ju så gott som detsamma. Jaja... i begynnelsen var ordet.

Den som är musikalisk, på ett eller annat sätt, borde då kunna sägas ”ligga nära” tillvarons kärna och musik är väl också det som lättast kan påverka en stor folksamling av ”vanligt folk”. Den kan pricka rätt in i själen på ett sätt som inget annat kan så snabbt (förutom väldigt kraftiga händelser).
En bra bild kan inte få en publik att "gå i taket" så som en bra sång kan.
En bra historieberättare fungerar bra vid elden i den tysta, svarta skogen, men kanske inte på en upplyst scen.

Religion = hur vi medvetet manipulerar våra sinnen med ett batteri av olika metoder samtidigt för att uppnå ett visst uttalat, eftersträvat, anderelaterat idealtillstånd, långvarigt eller kortvarigt.
Att vi alls använder begreppet religion betyder att vi har tappat bort något som en gång bara var ”vanlig verklighet” och nu ska vi räkna ut hur vi ska bete oss för att komma tillbaka dit.
Ordet kanske bara finns i vår del av världen.

Religionen använder musik som ett verktyg, men även, som sagt,  historier, bilder och dofter (rökelse).
Kropp kommer in också med olika rörelser, knäböjning, radband, vigvatten, dans, handpåläggning.
Det är hur mixerbordet fungerar och sedan kan man köra sin favoritfilm... eh... sin fav.religion.
Om man vill ha ett högre tryck på dopaminet så krävs det nog också att religionen är den enda sanna.

Om man blir kraftigt påverkad av musik så har man väl aktiverat ”det ursprungliga” inom sig även om resultatet är att man får kontakt med demoner med hjälp av ett disharmoniskt skrammel. Den som då gör det medvetet nöjer sig inte med musiken utan han lägger till några svarta ljus, gröna ögon, taggar, döskallar och ceremonier med pentagram och vips så har det blivit ”religion”.

Den som sjunger Ave Maria i en kyrka behöver ju inte vara religiös – det låter konstigt, men det är så vi säger.
Publiken kan komma i extas i alla fall, även om det inte kallas religion.
En bra föreställning kan fungera precis på samma sätt som "religion", bara med den skillnaden att där inte finns någon präst, som föser in publiken i någon kyrka där de måste lova att stanna.
Men det kanske finns ett skivbolag bakom kulissen....som höstar in miljoner. Det blir artisten som får stanna kvar hos översteprästen.

Jag har inte ens läst igenom hälften av Willys text, så än så länge har jag missat det mesta. Men jag blev avbruten av att jag började skriva. Ska fortsätta läsa en annan dag....

Men just nu så fortsatte jag också på en annan gren av samma grundtema:
jag började tänka på om inte även bildkonst kunde vara objekt för samma tanke.

fredag 16 januari 2015

Krishna och tiden

Tiden är ju något, som man kan fundera över.

Tiden existerar, det märker vi ju! Men så är det ju också så att det sägs att den inte alls finns. Och jag tror att det även sägs att den hör ihop med rummet så att tid och rum är samma sak.

”Rum” skulle då betyda ”materia” antar jag, och det skulle betyda att medvetandet kan existera i en annan sfär också, en slags dimension där man är bortom tiden så att man kan se vad som hände för tusen år sedan, eftersom det fortfarande händer.

Men, de som försätter sig i ett sådant medvetande tycks ju ändå kliva in i en tid, när de tittar på eller upplever det som hände för tusen år sedan (typ visioner från Atlantis). De ser folk som rör sig osv, men en rörelse kan ju inte existera utan tid. Om man ser en människa som går så måste ju det ena steget komma före det andra, eller hur. Och det blir ju detsamma som tid.

Om det absolut inte fanns nån tid här så skulle ju alla rörelser hända samtidigt och det gör de ju inte, tydligen inte ens för tidsresenären, som har sin kropp kvar här i vår egen tid.

Jag har märkt att sådana tidsresenärer tydligen av ”folket på platsen” kan uppfattas som andar eller spöken. Ett spöke är ju inte så materiellt, fast och synligt, men å andra sidan är det ju heller inte utsmetat över hela rummet. Det är liksom ”halvmateriellt” och har en form, men ändå inte. Det verkar ju också vara litet till hälften bundet av tiden så att det kan vara här nu, men kanske också kan vara på ett annat ställe i en annan tid?
Det sägs ju också att spöken kan sitta fast i en slags mellanvärld, mellan vår fysiska värld och en annan värld, som de egentligen ska till.

Allt, som befinner sig i vår fysiska värld tycks ju också sitta fast i samma tid.
I BhagavadGita säger Krishna att allt som är fött måste åter dö. Det är en naturlag och gäller allt, både människor, flugor, plantor, stenar, planeter och solsystem.
Men om det gäller solsystem, för att de är materiella, så måste det ju också gälla universa eftersom de är ”gjorda av” en massa solsystem.
Det är svårt att tänka sig ”många universa” - vad skulle det vara som begränsade dem från varandra? Tomrum? Elektromagnetiska väggar?

Men, Prabhupada, har i alla fall sagt / skrivit att det finns ett oändligt antal universa, ”lika många som dropparna i havet”.
Om vi nu kallar det för att det finns X universa (X = oändligt antal eller vilket antal som helst), som hela tiden föds och dör (det har vi ju sett: svarta hål osv) så måste det ju också hela tiden finnas X nyfödda universa och X döende universa.

Man kan jämföra med människorna här. På jorden finns alltid några miljarder nyfödda och några miljarder döende människor, som att det också finns några miljarder som är 10 år, som är 20 år, som är 30 år osv. Det finns några miljarder som fyller 13 år just i dag. Varje ålder finns nånstans och på många ställen.

Resonemanget måste ju vara detsamma för universa: just nu finns det X antal universa som föds och X antal som dör och det finns X antal, som är exakt 3 miljarder år gamla. X antal är en miljard år gamla och X antal är 100 miljarder år gamla. (Jag menar inte på pricken "miljarder", jag menar en annan "siffra" )
I alla dessa universa finns det planeter som föds och dör, så i varje universum finns det solar som föds just nu och solar som dör just nu. Det finns solar som är en miljon år gamla och 13 miljoner år gamla osv. Osv. (Här kanske "siffran" miljarder passar bättre).
Runt solarna finns planeter. Jorden har en viss ålder. I alla dessa universa bör det finnas ett oändligt antal planeter som just nu har samma ålder som jorden. Det bör finnas många planeter som har en liknande civilisation som vår, kanske ett oändligt antal...
Då bör det också finnas ett oändligt antal civilisationer som har år 2014, med krig, datorer och flygplan osv....
Men, då bör det också finnas ett oändligt antal sådana civilisationer som har är 2013. Och 1978 och 1543 och 1200...osv osv Det betyder att stenåldern fortfarande finns nånstans.

Det som fick mig att tänka på saken var nog att det sägs att när Krishna har slutat att uppenbara sig på jorden, slutat att synligen dansa i Vrindavana, så börjar han och hans gopis med samma dans på en annan planet (eller i ett annat universum?) och så går det runt hela tiden.

Jag tänkte att det nog inte är så att han dansar i 50 år på en planet för att sedan dö och födas på en annan, även om de säger att det är så. Det känns som att det snarare skulle vara så att så fort en enda rörelse avslutas här så startar den på ett annat ställe. Till och med så att varje sekund fortsätter på ett annat ställe när den slutat här. Varje tusendels sekund?

Nu börjar tanken att ”gunga” för nu finns varje sekund nånstans. Samtidigt som Krishna föds på en planet så dansar han med Radha på en annan planet och slåss med Hiranyakashipu på en tredje planet. Men inte nog med det: varje tusendels sekund av varje rörelse finns nånstans, på någon planet.

Hur är det då med Krishna själv? Anser han att han flyger hit och dit då – nej, naturligtvis inte. Han är på alla ställen samtidigt. Han föds på ett ställe samtidigt som han dansar på ett annat och slåss på ett tredje. ”Samtidigt” är inget problem för honom.

Men om varje plats och tid alltid finns nånstans så borde det vara möjligt för dig att inkarnera i Sverige på 50-talet nästa gång! Om du gillar att vara ung på 70-talet i Sverige så kan du vara det hur många gånger som helst eftersom den ”tiden / platsen” alltid finns nånstans. Om du längtar tillbaka till medeltiden så finns den också nånstans.

Under hypnos kan vi minnas tidigare liv, men här kan den personen, som är i trans, inte bara se tidigare liv - det går tydligen lika bra att se nästa liv. Ja, man kan ju då undra vad det är som man ser. Klärvoajanta personer kan ju också se vad som ska hända nästa dag eller vecka (eller så).
Jag tror att det egentligen är något annat man ser och att det ligger bortom (bakom) vår typ av tid. 

Spågubben i den vite mannens värld ser alltså inte vad som ska hända - han ser vad som "ligger och väntar" och levererar det som en sanning, vilket inte medicinmannen skulle göra. Han skulle "gå in i Nagual och ändra på saken om den inte var bra, på samma sätt som hypnotisören kan ändra på det förflutna, fast han då kanske egentligen "bara" ändrar en persons eget inre "förflutna", som kanske egentligen ligger gömt i en annan tid, alltså en annan typ av tid än vad vi har, alltså en annan dimension

Tänk om vi också egentligen fungerar som Krishna och hans anhang, med den skillnaden att vi inte är medvetna om det?
När Prabhupada dog så sade han att nu skulle han fara vidare till nästa planet och göra samma sak där (starta ISKCON). Han kanske i evigheter alltid gör samma sak nånstans.
Tänk om vi också gör det fast vi inte är medvetna om det?

Man kanske alltid är den man är, dvs man är en viss typ av rollfigur, som i likhet med Krishna inkarnerar än här och än där och kliver in i någon tid där man försöker att ”vara sig själv” eller ”komma ihåg vem man är”.

Om du är ”ett evigt medvetande” (bortom tid och rum), men samtidigt har en fysisk kropp, så finns det ju en bra chans till att du även har en annan krpp på ett annat plan (som för oss inte är materiellt, men som för kompisarna i den världen är det).

Det finns fyra tidsepoker på jorden (i vårt universum): SatyaYuga, TretaYuga osv och eftersom Brahma har en helt annan tid än vi, så kan jag tänka mig att det kanske också finns fyra olika typer av tid, dvs fyra dimensioner med olika tider.

Hundra år för oss är på nästa plan bara en dag och på nästnästa bara en sekund osv tills man kommer till centrum där det är evigt.
Ett ögonblick, som för Krishna är så litet att det inte finns, skulle motsvara för oss en evighet som är så lång att den inte finns?
Det är liksom inte linjärt längre – det börjar gå runt. Det börjar likna en synvilla. Tankevilla! Alla vanliga begrepp börjar gunga.

Här kommer begreppet Quantum Entanglement in.
Egentligen är jag inte där som jag tror att jag är i tiden och rummet – jag är där som jag har mitt fokus så att frekvenser, frekvensmönster, och toner är mer verkliga och sedan, närmast kommer bilder, typ symboler.

Allt rör sig i cirklar (spiraler) och det kan liknas vid en dans, som i sin tur består av ett oändligt antal ringdanser.