För tvåhundra år sedan var en ikon detsamma som en helgonbild. Varje helgon var förknippat med en historia, en saga, en myt och representerade en viss idé, känsla och stämning. Detsamma kan man säga om en massa olika gudar i en polyteistisk kultur. Ordet gud är ett gammalt ord, som betyder ”den som åkallas” (troligen av det indoeuroperiska ghu = ropa) så om vi tillber eller åkallar (inkallar) helgon så har vi fortfarande månggudadyrkan, med den skillnaden att vi har ändrat på terminologin och kallar dem något annat. Om kyrkan tillber olika helgon så är det inte sant att man bara tillber en enda gud. Det är bara retorik. Ett polyteistiskt samhälle kan också ha en övergud,som står över de andra och är ”den högste”, i stil med att att solguden då blir i centrum medan gudarna Mars och Venus är mindre. Solen är den som ger energi till alla medan de andra innebär olika egenskaper och känslostämningar.
Shamaner och diverse trollkarlar kan använda vilka föremål som helst på det sättet. Det viktiga är att föremålet representerar en viss känsla, en viss idé, ett djur eller.... Det är shamanen själv som bestämmer vad en viss grej ska symbolisera. När han tittar på grejen och håller i den så kommer han snabbare och effektivare in i just den känslan än vad han annars skulle ha gjort. En ikon är en genväg. Det blir en intränad reflex och man kan likna det vid Pavlovs hundar. Att en viss grej kan trigga hjärnan (och det undermedvetna) till att på en sekund plocka fram ett minne och den känsla som hör ihop med det, det kan vi ju märka i vårt dagliga liv om vi bara funderar litet på det.
En Talking Stick kan sägas vara en ”indiansk grej” men själva metoden bygger mer på psykologiska insikter och kan fungera i vilken kultur som helst, så i Sverige skulle vi gott kunna kalla pinnen för kommunikationsstav eller talpinne. Men att använda det engelska ordet har den fördelen att man kan googla på begreppet och få information. Så fort man byter benämning på en företeelse så försvinner också den information, som var kopplad till det gamla ordet. Det kan ju vara onödigt för det är mycket på det sättet som vi raderar gammal kunskap.
Att en Talking Stick är gjord på ett någorlunda uppseendeväckande sätt, med tofsar, färger, fjädrar och pinglor är för att den ska fungera just så som en ikon. Den ska försätta sin ägare och även andra i ett visst tillstånd så att de fokuserar på att det nu är dags för en viss typ av kommunikation. Effekten kommer med tiden om man använder staven enbart på det sättet och inte till något annat. Den kommer alltså att fungera som en ikon därför att den öppnar öppnar hjärnans kommunikationsprogram, men först när den saken är intränad.
De enklaste ikoner vi känner kallar vi skrivtecken eller bokstäver och här i norden har vi de gamla runorna (ordet bokstav kommer av att man ristade runor i en stav av bokträ). Folk i olika delar av norden och i olika tider hade inte kontakt med någon statlig byrå, som såg till att alla symboler och tecken var lika överallt så det varierade precis som språk och dialekter varierar i olika områden. Det fanns ingen centralstyrd, allmän skola och när den allmänna undervisningen växte fram inom överklassen var den baserad på latinet. För att man ska kunna ha ett enhetligt riksspråk krävs att man har uppfunnit tryckkonsten, men det kom inte förrän på 1500-talet.
Ändå så var de tidigaste runorna gemensamma över hela Norden för att senare splittras upp i olika varianter. Och germanskan splittrades upp i svenska, tyska osv. Så vi tycks ha gått från en enhet, som splittrades, för att sedan ha sopat ihop splittret till nya enheter.
Ändå så var de tidigaste runorna gemensamma över hela Norden för att senare splittras upp i olika varianter. Och germanskan splittrades upp i svenska, tyska osv. Så vi tycks ha gått från en enhet, som splittrades, för att sedan ha sopat ihop splittret till nya enheter.
De betydelser som var verkliga för folk, när det gällde ord och tecken, var de som var allmänna, annars kunde man ju inte läsa varandras texter.
Om nu bondebefolkningen hade sina runor så är det väl fel att säga att de var analfabeter. De hade andra tecken och läste kanske också på ett annat sätt, läste symboler och inte bara färdiggjorda, långa meningar, som på runstenar och andra grejer. Runorna sägs ha skapats med inspiration från det latinska alfabetet på 100-talet så det måste ju ha funnits ”läskunniga” bland folket även innan läsekonsten började läras ut i kloster och skolor, men att läsa runor var väl inget som kyrkan kallade läskunnighet.
Runor med allmänna betydelser kan man nog använda för magi, det handlar mest om intention och fokus, men egna figurer, som man själv hittat på, fungerar kanske allra bäst eftersom det nog mest kan vara en fördel att inte alla kan se vad man skrivit på någon grej. Det man gör förblir hemligt så att energin fokuseras och man kan heller inte bli anklagad för precis det man ristat och man slipper diskutera saken med andra nyfikna. Tills kristendomen gick till attack mot allt som var ristat med runor! Även om runorna blivit uppfunna med det latinska alfabetet som förebild så har ändå runorna och det latinska alfabetet utvecklats till att för oss fungera som symboler för olika kulturer, vår gamla nordiska / germanska och den latinska / grekiska, som invandrade med kristendomen. Så vi kan använda dem så, skriva med runor för att markera en slags nordisk tillhörighet. Det skulle ju kunna vara lämpligt att det också utvecklades (eller att man bestämde sig för) ett nytt, enhetligt runalfabete så att alla kunde läsa varandras runtexter och att alla visste hur de skulle skriva.
Föremål ger alltid olika intryck (och känsla) beroende på hur de ser ut och vad de är gjorda av och vi påverkas också av historier om föremålen. Det är som förr. Om man vill använda runor så får man väl, i brist på annan överenskommelse, bestämma sig för vilken runrad man gillar bäst, men det speciella med runor är ju att de är symboler, att de visar olika känslolägen, upplevelser, insikter, minnen och att de speglar olika delar av oss på ett sätt som inte de latinska bokstäverna gör (där krävs det ett helt ord för att vi ska reagera). Med hjälp av runor (eller andra symboler) kan vi direkt klämma dit ”en hel historia” med ett enda tecken och det är ju väldigt praktiskt. Det kan jämföras med att vi också kan förmedla en lång historia enbart genom att säga ett enda ord: ”Törnrosa”. Enbart ett enda ord kan sätta sprätt på känslorna hos en person. Vill man sätta sprätt på känslan hos en annan person med en runa så bör man ju veta hur den personen uppfattar den runan. Han ska ha programmerat in betydelsen och så är det ju med alla språk. Det är ingen idé att säga sådant som andra inte förstår.
Jamen magi, då!? Ja, det är väl snarare att kommunicera med andarna och om du bara fokuserar så vet de nog vad du säger. Då är det själva kommunikationen som är det viktiga och inte någon grej eller något tecken. Det man överför kan snarast liknas vid programmerade signaler och även kroppen har förmågan att sända mikrovågor med innehåll, men det krävs att energin är så hög att koherens kan uppstå. En signal kan sticka iväg på mindre än en
sekund och vi kan också ta emot sådana signaler, även om det kan vara svårt att tolka dem.
En samling tecken eller medicinföremål kan liknas vid en hög med lappar, där du skrivit ner vad du ska fokusera på, eller bilder på kort. Grejerna som ligger där kan inte själva göra något på avstånd. Men i och med att så många känner till runorna och deras betydelser så kan vi använda dem för att indikera olika idéer. Olika typer av teckensamlingar är också symboler och de väcker olika associationer. En tibetansk text och en runrad ger oss direkt olika känslor, tankeströmningar och inre bilder även om vi inte alls förstår texterna. Redan då är man ”på väg nånstans”, in i en speciell sinnesstämning.
Your soul can get into cohesion with any principle/emotion/feeling that you focus on.
Swami Nithyananda
