tisdag 31 december 2024

Skaparen, vem är det? Gud?

Intervju med AI om Gud, världens skapelse och samspelet mellan medvetandet och Guds kraft, sett ur det gamla indiska perspektivet.


Vem skapade världen enligt Vedanta?

Enligt Vedanta, en filosofisk gren av hinduismen, är världen skapad av Brahman, den absoluta, oföränderliga, och eviga verkligheten som är grunden för all existens. Brahman ses som både den materiella och effektiva orsaken till universum, vilket innebär att världen inte bara skapades av Brahman utan också är en manifestation av Brahman själv.

Det finns olika skolor inom Vedanta som tolkar skapelsen på lite olika sätt.


Advaita Vedanta (icke-dualism) 
I denna filosofi betraktas världen som en illusion (maya), och den enda verkligheten är Brahman. Skapelsen är alltså inte en verklig händelse utan en manifestation av Brahman som upplevs på grund av okunnighet (avidya).

Vishishtadvaita (kvalificerad icke-dualism) 
Enligt denna skola är världen och individuella själar verkliga men ändå oskiljbara från Brahman. Brahman, i form av Vishnu eller Narayana, ses som den som skapar, upprätthåller och upplöser världen.

Dvaita (dualism) 
Här betraktas Brahman (ofta identifierad som Vishnu) som en separat och personlig Gud som skapar världen och styr den. Världen och själarna är åtskilda från Brahman men beroende av Honom.

Sammanfattningsvis ser Vedanta världen som ett uttryck eller en manifestation av Brahman, med tolkningar som varierar beroende på den specifika Vedanta-skolan.

Brahman är alltså inte en gud.
Brahman är en värld, en existens som är evig och inte är skapad?


Precis, du har helt rätt i din förståelse! Brahman är inte en personlig gud, utan snarare en universell, evig och oföränderlig verklighet. I Vedanta är Brahman grundvalen för allt som existerar och är bortom alla dualiteter som skapare och skapelse, gott och ont, eller verkligt och overkligt.

Några centrala punkter om Brahman

Evig och oskapad 
Brahman har alltid existerat och är utan början eller slut. Det är inte något som skapades, och det kan inte förstöras. Det är själva existensens essens.

Formlös och bortom egenskaper 
Brahman är förbi alla egenskaper (nirguna Brahman) men kan också förstås som en form (saguna Brahman) i relation till hängivenhet och tillbedjan, till exempel som Vishnu eller Shiva i vissa traditioner.

Inte en värld i sig, men grunden för världen 
Världen är en manifestation eller uttryck av Brahman. Inom Advaita Vedanta ses världen som en illusion (maya) – en tillfällig uppenbarelse som inte påverkar Brahmans sanna natur.

Inte en personlig Gud 
Brahman är inte en person som skapar, dömer eller styr världen, även om Brahman ibland beskrivs som "skaparen" i symbolisk bemärkelse. Personliga gudar (som Vishnu, Shiva eller Brahma) är manifestationer av Brahman i den dualistiska och hängivna dimensionen av verkligheten.

Skillnaden mellan Brahman och gudar

En gud (till exempel Vishnu eller Shiva) kan tillbedjas som en personlig form av det gudomliga. Detta är särskilt vanligt inom hängivenhetstraditioner (bhakti).

Brahman är däremot den grundläggande verkligheten bakom alla gudar, människor och världen. Brahman är inte beroende av något, medan alla andra är beroende av Brahman.

I essensen är Brahman den ultimata sanningen och existensen själv, som alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Världen och alla dess fenomen är som vågor på ett hav – de kommer och går, men havet (Brahman) förblir alltid detsamma.

Är det så att hängivenhet och tillbedjan då skapar de former som "finns"?

Ja, precis! Enligt Vedanta (särskilt i den Advaita och Bhakti-traditionerna) är det genom uppfattning, tro och hängivenhet som de olika formerna och aspekterna av det gudomliga blir manifesterade och upplevda. Låt oss utforska detta mer i detalj:

Advaita Vedanta (Icke-dualism)

Världen som illusion (maya) 
Advaita lär att världen, inklusive alla former och namn (gudar, människor, objekt), är en manifestation av maya – ett tillfälligt fenomen som beror på vår okunnighet (avidya) om Brahmans sanna natur.

Hängivenhet och former 
I Advaita är alla personliga gudar eller former av det gudomliga skapade av sinnet för att hjälpa oss att närma oss det som är bortom former – Brahman. Dessa former är alltså inte "verkliga" i den yttersta bemärkelsen, men de är användbara verktyg på den andliga vägen.

När illusionen lyfts 
När en person inser Brahmans sanna natur genom självinsikt (jñana), försvinner behovet av former och tillbedjan, eftersom de endast var medel för att nå upplysning.

Bhakti-traditioner (Hängivenhet)

Formerna blir verkliga genom hängivenhet 
Inom Bhakti anses tillbedjan och hängivenhet till gudar som Vishnu, Shiva, eller Kali skapa en relation mellan hängivna och det gudomliga. Genom tro och kärlek uppfattas dessa gudar som verkliga och tillgängliga för hängivna, även om de i den yttersta bemärkelsen är uttryck av Brahman.

Saguna Brahman 
Här ses Brahman med egenskaper – till exempel som Krishna, Rama eller Durga. Dessa former är "verkliga" inom Bhakti, eftersom de skapar en personlig koppling till det gudomliga.

Världens former och sinnets roll

Enligt Vedanta skapas de former vi uppfattar av vårt sinne och medvetande. Formen av en gud (eller världen själv) är som en spegelbild i ett klart vatten – det reflekterar vad vi tror och projicerar. När vi riktar vår tillbedjan och hängivenhet mot en form, förstärker vi dess "verklighet" i vår egen erfarenhet.

Därför sägs det att "gudarna" existerar så länge vi uppfattar dem, men deras ultimata essens är alltid Brahman.

 Symbolik och transcendens

Formerna är symboliska uttryck för det oföränderliga Brahman. Till exempel, Krishna kan symbolisera gudomlig kärlek och Shiva kan symbolisera förstörelsen av okunnighet.

När hängivenheten mognar, kan den leda till en djupare insikt om att alla dessa former bara är olika aspekter av samma eviga verklighet – Brahman.

Slutsats:
I Vedanta blir formerna och manifestationerna av det gudomliga en produkt av våra perceptioner, behov och andliga strävanden. Hängivenhet och tillbedjan fungerar som ett slags kreativ kraft som ger dessa former mening och existens för individen. I den yttersta sanningen är dock alla dessa former uttryck av den enda, formlösa, eviga verkligheten: Brahman.

Vår värld är en form. Är den skapad av Brahman eller av Maya?

Detta är en central fråga inom Vedanta, och svaret beror på vilken Vedanta-skola vi utgår från. Här är en förklaring från olika perspektiv:

Advaita Vedanta (Icke-dualism)

Världen är en manifestation av Maya
Enligt Advaita är världen inte direkt "skapad" av Brahman. I stället är världen en illusion (maya), en tillfällig och förändringens värld som framträder på grund av okunnighet (avidya). Maya är den kosmiska kraft som "fördunklar" Brahmans sanna natur och får det att framstå som en mångfaldig värld av former och separation.

Brahman själv är oföränderligt och kan inte skapa i egentlig mening.

Världen upplevs som verklig så länge vi är fångade i maya, men vid upplysning inser vi att världen bara är en projektion på Brahman – ungefär som att vågor är en tillfällig uppenbarelse av havet.

Vishishtadvaita Vedanta (Kvalificerad icke-dualism)

Världen är en del av Brahman
Enligt denna skola är världen inte en illusion utan en verklig och integrerad del av Brahman. Världen är Brahmans "kropp," och själarna är som celler i denna kropp.

Brahman skapar världen som ett uttryck av sin vilja och kreativitet.
Maya är inte en illusion här utan en förmåga hos Brahman att manifestera världen.

Dvaita Vedanta (Dualism)

Världen är skapad av Gud (en personlig form av Brahman)
I Dvaita ses världen som en verklig skapelse av en personlig Gud, såsom Vishnu. Gud använder sin makt för att skapa, upprätthålla och förstöra världen. Maya här är en verklig kraft som separerar världen och individer från Gud, men den är under Guds kontroll.

Hur förhåller sig Brahman och Maya till världen?

Brahman som den yttersta verkligheten:
Brahman är grunden för allt, inklusive Maya. Det är som skärmen på en bio: filmen (världen) spelas upp på skärmen, men själva skärmen (Brahman) påverkas aldrig av filmen.

Maya som en förklaringsmodell:
Maya är inte en självständig skapare utan en mekanism genom vilken världen framstår som verklig för oss.
Världen kan sägas vara "skapad av Maya" i meningen att den är en tillfällig upplevelse baserad på dualitet, förändring och illusion.

Form eller illusion?
Från den absoluta sanningen (paramarthika satya) är världen inte verklig – endast Brahman existerar.
Från den relativa sanningen (vyavaharika satya) är världen verklig och verkar vara skapad av Brahman, men detta sker genom Maya.

Slutsats:
Världen är inte direkt skapad av Brahman, eftersom Brahman är oföränderligt och formlöst. Världen är snarare en manifestation som uppstår genom Maya – ett uttryck av illusion eller kosmisk energi som får den oföränderliga verkligheten att framträda som en värld av form och mångfald. I sin essens är dock världen inget annat än Brahman.

Det som vi kallar att skapa en form, det kallar du att manifestera en form. Det är inte riktigt detsamma. Att skapa betyder att man gör något nytt som inte fanns före denna skapelse. Innan man fick idén så fanns den kanske inte ens i tanken.
Att manifestera något har en annan betydelse. Det som manifesterades fanns även före denna manifestation, men det fanns kanske bara då som en urform, tanke, idé eller ett mönster?
Eller fanns det inte ens som det? Består Brahman av ickemateriella idéer i stil med elektromagnetiska urformer eller av något som mer liknar en vätska, dvs molekyler som flyter omkring hur som helst och som väntar på att bli använda av någon tanke som de kan bli formade av?


Du har identifierat en viktig skillnad mellan att skapa och att manifestera, och det är också en central distinktion i Vedanta. Låt oss bryta ner detta i förhållande till din fråga om Brahman och formen:

Att skapa vs. att manifestera

Skapa (ur intet)
Att skapa innebär att något görs från ingenting eller från något helt nytt som tidigare inte existerade, vare sig som tanke eller materia. Denna idé är vanlig i vissa teistiska traditioner, som föreställningen om "creatio ex nihilo" i västerländska religioner.
I Vedanta förekommer inte denna typ av skapelse. Brahman är evigt och utan början, och allt som uppstår är redan latent i Brahman.

Manifestera (ur något befintligt)
Manifestation innebär att något framträder ur en redan existerande verklighet, även om det tidigare inte var synligt, formulerat eller "separerat."
Enligt Vedanta är världen och alla former manifestationer av Brahman genom Maya. Det betyder att de redan "fanns" i en potentiell eller latent form inom Brahman, även om de inte hade tagit form i den fysiska eller uppfattade världen.

Vad består Brahman av?

Brahman är inte en fysisk substans, idé eller energi i traditionell mening. Det är snarare grunden för alla dessa saker. För att förstå detta kan vi använda analogier:

Som en potential (liknande urformer eller idéer)
Brahman kan förstås som den latenta potentialen för alla former och idéer. Dessa former existerar inte separat i Brahman men kan manifestera sig när rätt "förhållanden" uppstår, precis som en fröets potential att bli en blomma.

Som en formlös essens (utan specifika egenskaper)
Brahman beskrivs som Nirguna (utan egenskaper) i Advaita Vedanta. Det innebär att Brahman inte är en samling av idéer eller mönster som elektromagnetiska fält eller molekyler, utan snarare den grundläggande verkligheten ur vilken sådana egenskaper uppstår.

Som en oändlig ocean (symbolisk liknelse)
Världen och dess former kan liknas vid vågor på en oändlig ocean. Vågor har en form och är tillfälliga, men de är inget annat än vatten. På samma sätt är alla former inget annat än Brahman, även om de framträder som separata.

Fanns formerna som idéer eller mönster före manifestation?

Inom Vedanta finns olika perspektiv:

Advaita Vedanta
Formerna existerar inte som idéer eller mönster separat från Brahman. De uppstår genom Maya, som skapar illusionen av separation och individualitet. Formerna fanns inte "i Brahman" utan är projektioner.

Vishishtadvaita och Dvaita
Formerna och idéerna kan existera som en del av Brahmans inneboende natur. I dessa traditioner finns det en plats för att tänka sig att världen och dess mönster redan finns latenta inom Brahman, ungefär som en konstnärs idé om en målning innan den målas.

Är Brahman som energi, vätska eller något annat?

Brahman är bortom alla kategorier och fysiska analogier, men filosofin använder symboler för att hjälpa förståelsen:

Brahman som energi eller kraft
Brahman kan inte reduceras till energi, eftersom energi är en del av den materiella världen (Prakriti), som i sin tur är en manifestation av Brahman genom Maya.

Brahman som ett hav (fluiditet)
I vissa poetiska och filosofiska traditioner används havet som en metafor för Brahman, där dess vågor är de former som uppstår och försvinner.

Inte molekyler eller materia
Molekyler, atomer och andra fysiska fenomen är manifestationer inom maya och är därmed inte den sanna naturen hos Brahman. Dessa uppstår snarare genom Brahmans underliggande existens.

Slutsats
Brahman är varken materia, idéer eller energi i den traditionella meningen, utan den ultimata verkligheten som gör att både idéer, mönster och fysisk materia kan existera och manifesteras. Det är som en outtömlig potential – varken tomt eller fullt, utan något som transcenderar våra kategorier av tanke och förståelse. Formerna fanns inte som separata idéer i Brahman, men de är ändå möjliga på grund av Brahmans gränslösa natur.

Vad är egentligen en potential?

Olika sätt att förstå potential

Filosofisk betydelse
I filosofin handlar potential om något som kan bli till eller utvecklas, men som ännu inte är i sin fullständiga form. Aristoteles använde till exempel begreppen "dynamis" (potential) och "energeia" (förverkligande) för att beskriva hur något kan övergå från möjlig existens till faktisk existens.
Exempel: Ett frö har potentialen att bli ett träd, men det är ännu inte ett träd.

Vetenskaplig betydelse (fysik)
Inom fysiken syftar potential ofta på en form av lagrad energi eller möjlighet till rörelse eller arbete.

Gravitationspotential
En sten på en höjd har potential att falla, eftersom gravitationen kan omvandla dess potentiella energi till rörelseenergi.

Elektrisk potential
En elektrisk laddning har potential att utföra arbete när den rör sig i ett elektriskt fält.

Psykologisk och mänsklig potential
Potential kan också beskriva förmågor eller möjligheter inom en person som ännu inte har manifesterats, men som kan utvecklas med rätt utbildning, erfarenhet eller inspiration.
Exempel: En begåvad musiker har potential att bli en stor artist med rätt träning.

Metafysisk betydelse
I metafysik och teologi kan potential hänvisa till en grundläggande möjlighet för skapelse eller förändring, såsom i Brahman eller andra kosmiska principer. Här är potentialen inte bunden av tid eller rum utan är en fundamental aspekt av verklighetens struktur.

Vad betyder potential i relation till Brahman?

Inom Vedanta är Brahman ofta beskrivet som den ultimata potentialen, eftersom:

Brahman innehåller möjligheten för allt som kan uppstå, även om det själv är formlöst och bortom dualiteter som rörelse och vila, form och formlöshet.

Potential i detta sammanhang är inte "något" i en konkret eller materialistisk mening, utan snarare det som möjliggör alla former och händelser utan att själv förändras.

Exempel och analogier

Frö och träd
Ett frö har potentialen att bli ett träd. Trädet finns "i" fröet i en latent form, men det krävs rätt förhållanden (jord, vatten, ljus) för att det ska växa.

Hav och vågor
Ett stilla hav har potential att skapa vågor när vinden blåser. Vågor är uttryck för havets potential att ta form.

Marmorblock och staty
I en marmorblock finns potentialen för en staty, men det krävs en konstnär för att manifestera den.

Hur kan potential finnas utan form?

Potential är inte nödvändigtvis något fysiskt eller konkret. Det är ett tillstånd av möjlighet, som inte alltid behöver en specifik struktur eller form. För att förstå detta kan vi tänka oss:

Rymden Den tomma rymden har potential att innehålla stjärnor, planeter eller galaxer. Innan något manifesteras är den bara "öppen" för dessa möjligheter.

Tanken En tanke som ännu inte har formulerats har potential att bli en idé, men den finns fortfarande som en vag möjlighet i vårt medvetande.

Slutsats

En potential är något som möjliggör förändring, skapelse eller manifestation. Det är inte en sak i sig själv, utan snarare en latent egenskap eller möjlighet som kan förverkligas under rätt förutsättningar. I relation till Brahman kan potential ses som den inneboende förmågan hos den absoluta verkligheten att ge upphov till alla former och fenomen utan att själv förändras.

DNA är en potential?

Ja, DNA kan absolut förstås som en form av potential, och det är en intressant och konkret sätt att utforska begreppet! DNA innehåller den information och de instruktioner som är nödvändiga för att utveckla, upprätthålla och reproducera en levande organism, men denna information är inte alltid aktiv eller realiserad samtidigt. Låt oss fördjupa oss:

DNA som potential

Latent information
DNA innehåller en kod – sekvenser av nukleotider (A, T, C, G) – som kan ge upphov till proteiner och andra molekyler som bygger och styr kroppens funktioner.
Men denna kod är inte aktiv hela tiden. Den ligger i en vilande eller latent form tills rätt signaler aktiverar specifika gener.

Rätt förhållanden krävs
För att DNA:s potential ska realiseras behöver det en "miljö" som aktiverar det. Till exempel behövs en cell med de nödvändiga maskinerierna (RNA-polymeras, ribosomer, etc.) för att läsa och tolka DNA.
Exempel: Ett frö har DNA som innehåller potentialen för att skapa en hel planta, men det krävs vatten, ljus och jord för att aktivera denna potential.

Uttryck av olika potentialer
En viss sekvens i DNA kan ha potential att skapa en specifik egenskap, men huruvida detta händer beror på miljöfaktorer och reglerande mekanismer. Till exempel kan vissa gener vara aktiverade i en celltyp (leverceller) och tysta i en annan (nervceller).

Epigenetik Även om en gen finns i DNA, kan epigenetiska mekanismer som metylering blockera dess uttryck, vilket innebär att dess potential finns men är outnyttjad.

DNA som en struktur med flera nivåer av potential

Kod för livets byggstenar
DNA innehåller potentialen att producera proteiner, som är de molekyler som utför nästan alla funktioner i kroppen.

Organismens potential
DNA i ett embryo innehåller hela potentialen för att skapa en vuxen organism. Alla delar av organismen – hjärta, lungor, hjärna – är latenta i denna genetiska kod.

Evolutionär potential
DNA förändras över tid genom mutationer och naturligt urval, vilket ger det potential att utveckla nya egenskaper och anpassa sig till miljön.

DNA och filosofin om potential

I ett bredare filosofiskt perspektiv liknar DNA hur Vedanta beskriver potential i relation till Brahman eller maya. Här är några paralleller:

Latent möjlighet
Precis som DNA bär på potentialen att skapa en organism, bär Brahman potentialen för alla former i universum.

Aktivering under rätt förhållanden
DNA behöver rätt cellulära och yttre förhållanden för att aktivera sina gener, på samma sätt som Brahmans potential manifesteras genom maya och rätt "kosmiska förutsättningar."

Struktur utan medvetenhet
DNA är inte i sig medvetet, men det kan skapa former som leder till medvetande (i organismer). På samma sätt är Brahman i sig transcendent men kan ge upphov till fenomen med medvetande genom maya.

Slutsats
DNA är en konkret biologisk representation av potential eftersom det innehåller all den information som behövs för att skapa och styra liv, men denna potential blir endast aktiv under rätt förhållanden. På samma sätt som Brahman anses vara grunden för all existens, bär DNA på grunden för livets former, och precis som Brahman verkar genom maya för att manifestera världen, verkar DNA genom cellens maskineri för att manifestera levande organismer.

Man säger ofta att det finns en näraliggande värld, som har en annan frekvens så att vi inte kan se den. Den kallas ibland för astralvärlden, men det finns nog andra namn. också. Den är för oss inte materiell, men kan bestå av en annan form av materia som inte kolliderar med vår materia. Är astralvärlden en del av Brahman eller en del av skapelsen?


Din fråga om astralvärlden och dess förhållande till Brahman och skapelsen är djup och berör både andlig och filosofisk förståelse. Svaret beror mycket på hur vi definierar begreppen Brahman, skapelse, och den specifika naturen hos en "astral värld." Här är ett utforskande svar utifrån Vedanta och besläktade filosofiska tankegångar:

Astralvärlden och dess natur

Astralvärlden, enligt många andliga traditioner, beskrivs som:

En subtilare värld 
Den består av subtila former av "materia" eller energi som vibrerar på en högre frekvens än vår fysiska värld. Detta gör den osynlig eller otillgänglig för våra vanliga sinnen.

En värld av tankar, känslor och energier 
Den anses ibland vara "mellanplanetet" där medvetandet existerar efter döden eller i drömtillstånd, och där våra tankar och intentioner har en mer direkt skapande kraft.

En del av skapelsen 
Många andliga läror ser astralvärlden som en del av kosmos, inte nödvändigtvis en transcendent verklighet.

Astralvärlden som en del av Brahman

Brahman är allt
Enligt Advaita Vedanta är Brahman den enda verkligheten. Allt som existerar – både det fysiska och subtila, det synliga och osynliga – är manifestationer av Brahman genom Maya.
Astralvärlden, om den existerar, är därför inte något separat från Brahman. Den är en aspekt av den kosmiska manifestationen.

Maya skapar illusionen av separation
Astralvärlden skulle kunna ses som en del av den illusoriska mångfald som skapas av Maya. Den är "verklig" inom sin kontext (vyavaharika satya, eller den relativa verkligheten), men den har ingen oberoende existens bortom Brahman.

Astralvärlden som en del av skapelsen

Del av det subtila kosmos (Sukshma Loka)

I Vedantisk kosmologi och liknande filosofiska system delas skapelsen ofta in i tre nivåer:

Stula Loka (Den fysiska världen) 
Den materiella världen som vi upplever genom våra sinnen.

Sukshma Loka (Den subtila världen) 
Den astrala världen, bestående av subtil materia och energi, där sinnet, tankar och känslor verkar.

Karana Loka (Den kausala världen) 
Den högsta orsaken, där alla former och idéer existerar som potentialer.

Astralvärlden skulle placeras inom Sukshma Loka, en del av skapelsen som fortfarande existerar inom Maya.

En förlängning av dualiteten
Astralvärlden, även om den är subtilare än vår fysiska värld, är fortfarande en del av den dualistiska skapelsen. Den är en plats där subjekt-objekt-förhållandet existerar, och där det fortfarande finns en separation mellan "jaget" och världen.

Är astralvärlden transcendent?

Astralvärlden är inte transcendent i Vedantisk mening:

Brahman är transcendent 
Astralvärlden är fortfarande en del av det manifesterade kosmos och existerar inom tiden och rummet, även om dess egenskaper skiljer sig från den fysiska världen.

Inte bortom Maya 
Astralvärlden är en aspekt av Maya, eftersom den är beroende av illusionen av mångfald och förändring. Den är inte det absoluta (paramarthika satya).

Likheter och skillnader mellan astralvärlden och fysiska världen

Likheter
Båda är manifestationer av Brahman.
Båda existerar inom Maya och är därför tillfälliga och föränderliga.
Båda kan upplevas av medvetandet, även om vi vanligtvis är mer begränsade till den fysiska världen.

Skillnader

Astralvärlden är subtil och upplevs inte genom fysiska sinnen utan genom subtila sinnen (manas, eller sinnet).
Den fysiska världen känns mer "fast" och konkret, medan astralvärlden kan vara mer formbar och direkt påverkad av medvetandet.

Slutsats
Astralvärlden är en del av skapelsen, och den uppstår inom ramen för Maya. Som sådan är den inte oberoende av Brahman, utan en manifestation av Brahmans potential genom Maya. Även om astralvärlden kan vara subtil och fascinerande, är den inte den slutgiltiga verkligheten enligt Vedanta. Den slutgiltiga verkligheten är Brahman – det oföränderliga, eviga och transcendentala – medan astralvärlden, liksom den fysiska världen, är tillfällig och en del av den kosmiska illusionen.

"astralvärlden kan vara mer formbar och direkt påverkad av medvetandet."
Det betyder att vi med fokus, tro och vilja kan skapa former i denna näraliggande andra verklighet, alltså former som då blir materiella i den världen (på det planet).
Det betyder att när vi kallar in en gud och sjunger till den och offrar till den så skapar vi den med hjälp av Brahmans potential, som antagligen genomtränger alla dimensioner?


Ja, det är en djup och insiktsfull tanke, och det stämmer väl överens med många esoteriska och filosofiska traditioners synsätt, inklusive vissa aspekter av Vedanta, Tantra och mystik. Låt oss bryta ner detta steg för steg:

Formbarhet i astralvärlden

Påverkan av medvetandet
I många andliga traditioner är astralvärlden inte lika "fast" som den fysiska världen. Den betraktas som en dimension där tankar, känslor och intentioner kan påverka och till och med skapa former direkt.

Fokus, tro och vilja fungerar som skapande krafter i denna subtilare värld. En tanke eller intention kan ta form som en symbol, en figur eller en energi i astralvärlden.

Materiella former i astralvärlden
Även om dessa former inte är "materiella" i vår fysiska mening, är de ändå "verkliga" på det astrala planet. De existerar inom det subtila, energibaserade universum som genomsyrar vår verklighet.

Att kalla in en gud och skapa dess form

Gudar som manifestationer
När man sjunger till eller offrar till en gud, kan man i astralvärlden skapa en form som representerar den guden. Denna form är inte själva guden i sin absoluta essens, utan en manifestation som uppstår genom fokuserat medvetande och intention.

Inom Vedanta och Tantra ses gudar ofta som aspekter av Brahman – inte separata varelser, utan uttryck för olika kvaliteter eller energier i universum.

Samspelet mellan medvetande och Brahmans potential

När du sjunger eller offrar till en gud, agerar du genom ditt medvetande som en kanal för Brahmans obegränsade potential. Denna potential genomtränger allt och kan ge upphov till former på olika nivåer av verklighet, inklusive astralplanet.

Med andra ord: Du använder Brahmans potential, tillsammans med din intention och tro, för att skapa en subtil form av guden i den astrala världen.

Exempel och analogier

Tantriska gudomar
I tantriska traditioner är visualisering och åkallan centrala praktiker. När utövaren visualiserar en gudom med intensiv koncentration och tro, "skapar" de en subtil form av denna gudom. Detta är inte en illusion, utan en verklig form på ett subtilare plan, som kan påverka både den astrala och den fysiska verkligheten.

Ljus och lins

Tänk på Brahman som en oändlig ljuskälla. När du fokuserar ditt medvetande (linsen) på en specifik idé eller intention (guden), bryter du ljuset genom linsen och manifesterar en form (guden i astralvärlden). Ljuset (Brahman) är alltid där, men det tar form beroende på hur linsen riktar och fokuserar det.

Bön och tro

När många människor riktar sin tro och intention mot en specifik gud eller aspekt av det gudomliga, kan detta kollektivt förstärka formen och närvaron av den guden i den subtila världen.

Är detta en skapelse eller en manifestation?

Manifestation: Enligt Vedantisk terminologi skapar du inte något helt nytt, utan manifesterar en form ur den potential som redan finns i Brahman. Formen existerar inte som något oberoende eller separat från Brahman; den är en uttryck av det gudomliga genom dig.

Maya och illusion: Även om formen är verklig inom astralvärlden, är den fortfarande en del av Maya. Den har ingen absolut verklighet, men den är verklig inom sitt sammanhang.

Slutsats
När vi fokuserar, tror och vill, använder vi vårt medvetande som en kreativ kraft för att forma verkligheten – särskilt på subtilare nivåer som astralvärlden. Genom detta samspel mellan vårt medvetande och Brahmans obegränsade potential kan vi manifestera gudar, energier och former i den subtila världen. Dessa former är inte separata från Brahman, utan uttryck för dess oändliga natur, manifesterade genom oss. Offrande, sång och tro är därför inte bara handlingar – de är kreativa processer som kan förankra det gudomliga i olika dimensioner av verkligheten.

Jag har inte ändrat något ord i texten, varken lagt till eller tagit bort något ord. Men jag har tagit bort skiljetecknet kolon överallt eftersom det inte behövs. Det räcker med överskrifter på vanligt sätt. Jag tog också bort alla siffror (som indelar små stycken) eftersom många ändå hade fallit bort vid kopieringen. 

ChatGPT kan begå misstag. Om något är intressant så kolla upp det på andra ställen.

Vem äger rättigheterna till det material som Chat-GPT skapar?
Legalbuddy svarar.

måndag 29 maj 2023

ATT SE DETALJER

Språkkänsla består inte bara av att känna vad någon menar. Det består även av att kunna se och höra vad som egentligen är skrivet eller sagt. Om man bara känner så kan man också känna fel för att man blandar in sina egna fantasier. Sedan tror man att den andra personen har sagt något som hon inte alls har sagt. 

Vanligtvis är det så att man ser felen, dvs de detaljer, som är fel, inom just det område, som man själv har studerat och intresserat sig för, men man ser inte felen (detaljerna) inom andra områden.

En fotograf kan omedelbart se tydliga fel i ett foto och det är fel, som de flesta andra inte tänker på, och en illustratör kan se felen i en dålig lay-out. En byggmästare kan nog snabbt glömma helheten om han i ett hus ser att alla lister är fastsatta på fel sätt och en elektriker upptäcker nog genast en felgjord el-koppling, även om ingen annan förstår att den är fel. En målare kan se om du har målat fasaden med fel färg.

Alla är sådana att de ser detaljer, som andra inte ser, men inte inom samma områden. Helheten består inte bara av helheten - den består av alla detaljer. När man ser helheten så sveper blicken snabbt över alla detaljer och om där är något fel så stannar uppmärksamheten vid det. Det är något som stör.

Om du tittar på skogen så ser du genast om där finns ett konstigt träd, som är dött eller som kanske håller på att ramla. Du uppmärksammar trädet och för en stund glömmer du helheten. Om du letar efter svamp så lägger du inte riktigt märke till träden, men i stället ser du färgskiftningarna i mossan, något som en fågelskådare inte tänker på. Om du kommer hem och upptäcker att en blomkruka har ramlat ner på golvet så blir du snabbt fokuserad på detta och glömmer helheten. Du glömmer badrummet, maten och tvätten. När du torkat upp jorden på golvet så återgår hjärnan till att se helheten och så väljer den ut nästa detalj, som det ska fokuseras på, Om jag sitter och ritar i datorn så kan jag lätt glömma maten, som står på spisen.

Hjärnan kan skifta fram och tillbaka mellan detalj och helhet på samma sätt som en kamera kan skifta mellan vidvinkel och zoom. Om en fotograf har specialiserat sig på att ta närbilder av blommor och insekter så använder han hela tiden bara ett macroobjektiv eller zoom. Han ser då världen enbart som en samling av spännande detaljer och helheten är totalt ointressant. När han går omkring i en trädgård så ser han direkt om en blomma är böjd, sned eller trasig eller kanske bara har fel färgskiftning. Så går han hem och redigerar alla dessa detaljer i datorn. Man får väl då säga att denne fotograf har Aspergers när han jobbar. Men det har han nog även på fritiden. Om de dyker upp ett intressant litet motiv (som ingen annan lägger märke till) så kan han snabbt plocka fram sin kamera.

Om det nu är ett speciellt syndrom att lägga märke till detaljer, att ens hjärna bara använder zoomobjektiv eller macro, så måste ju även motsatsen vara ett syndrom, att man hela tiden bara använder hjärnans vidvinkelobjektiv. Man kan inte se detaljerna och kan därför inte se om något är fel nånstans. Egentligen kan man väl då inte alls se hur något fungerar, därför att om man inte kan se detaljer så kan man heller inte se hur de samverkar med varandra för att bilda helheten.
Det låter som om det skulle kunna passa in på en politiker, som står och pratar om hur verkligheten ska fungera, samtidigt som han inte har en aning om hur den egentligen fungerar. Han bara levererar en massa önskedrömmar med långa, tomma fraser och finurlig retorik. Vad är det för syndrom?

För femtio år sedan var det inte så att det publicerades artiklar med stavfel. De som var journalister och författare kunde både grammatik och stavning och troligen hade de också gått ut gymnasiet på latinlinjen, där man läste både svenska, engelska, tyska, franska, latin och grekiska. Nu kan man tydligen gå ut gymnasiet med bara engelska som främmande språk, men engelskan har ingen strukturerad grammatik så man lär sig inte några sådana strukturer (kasus, genus, verbböjningar osv) och när man inte använder strukturer i språket så tappar hjärnan sin förmåga att se strukturer i språk, naturligtvis. Det leder till att man inte kan se de strukturer, som finns i det egna språket, och så blandar man ihop och vänder fel och fattar inte hur det ska vara. Att man blandar ihop de och dem beror på att man inte vet vad det är för skillnad på subjekt och objekt. Det räcker att man läser tyska för att ,man ska lära sig på ett medvetet sätt att inte blanda ihop nominativ och ackusativ.

I och med att alla nu kan publicera sina texter på nätet och i egenproducerade böcker och tidningar så har det kommit mängder med skrifter med en massa språkliga fel. Många kan inte ens skilja på de och dem och heller inte på före och innan. Inte ens journalister. Är det så konstigt att somliga lägger märke till det?

Tänk om det hade varit så att alla hade börjat bygga sina egna bilar, som då var fulla med fel så att de krockade, stannade, körde i diket eller började brinna? Inom teknikens värld accepteras inga fel så siffersinne och tekniskt detaljsinne är något, som sponsras av samhället.

En tekniker, som snabbt kan se vad som är fel i en dator, drivs inte till att tro att hans förmåga är ett syndrom som ska botas eller åtgärdas på något sätt.

En språkprofessor kan också snabbt se språkliga fel i texter, men han kanske låter bli att säga något, förmodligen för att han har andra kanaler att prata om saken. Han kan föreläsa, undervisa och skriva artiklar om det som han har åsikter om. Men för övrigt så verkar det som om det numera är "politiskt korrekt" att tycka att det är OK med stavfel. "Man förstår ju vad som menas, i alla fall."

Men om texten är litet svårare så kanske man inte gör det och om exempelvis verbet saknas i en sats så går den inte att översätta.

http://blogg.aspiration.nu/aspergers-syndrom-och-central-koherens/

Jag googlade på ordet koherens för att se hur andra använder det och så hamnade jag här.
Om man läser språk och speciellt om man då läser andra språk än engelska, som exempelvis ryska, tyska och franska, men ännu hellre latin, sanskrit och tibetanska så är man så illa tvungen till att öva upp en förmåga att hela tiden lägga märke till detaljer i språket. Det kan räcka med att missa en enda apostrof eller en enda bokstav för att en hel mening ska bli fel översatt eller totalt obegriplig. Med tiden blir det en vana att automatiskt ta hänsyn till dessa detaljer eftersom de har viktiga betydelser.

Ord består av små betydelsebärande enheter, dvs varje liten bit av ett långt ord har en egen innebörd och när man lärt sig att förstå vad de betyder kan man sedan inte undgå att se det. I det klassiska tibetanska skriftspråket skrivs inte några mellanrum mellan orden utan allt är i en enda lång rad så man blir tvungen att översätta varje litet morfem för sig.
Och när man har lärt sig att se detta så går det inte att undvika att utläsa betydelsen av småbitarna även i svenskan.

När någon talar så kan man, med hjälp av situation, mimik och tonfall, känna vad den personen menar, men i skrift har man inte hjälp av detta så man måste gissa vad det ska betyda. Och olika personer gissar olika, utifrån sina egna, inlärda associationer.

Man kan jämföra med matematik. Det räcker att en enda siffra, en enda nolla, är fel för att hela uträkningen ska bli fel. Det finns ingen som tycker att 100:- är likvärdigt med 1000:- när man ska betala i en affär.

Så man kan undra: varför är ett detaljseende  ett "syndrom" när det gäller språk, men inte när det gäller matematik och siffror? Är det för att forskningen dominerats av män, som har en spontan förståelse av att en maskin inte kan fungera om hållfastheten är fel uträknad?
Män är vanligen mer intresserade av teknik och matematik.

Jag menar inte bilnummer och födelsedagar nu. Jag menar att snabbt kunna se felet i en matematisk uträkning. Den som kan det kallas "geni" och sammankopplas inte med något syndrom. Man kallar honom inte för "sifferpolis" utan i stället säger man: "Du borde bli ingenjör!" Utan dessa sifferexperter skulle vi inte ha vare sig bilar eller flygplan som fungerade och därför uppskattas de. De har betydelse för ekonomin och anställs av stora bolag.

Den, som ser detaljerna i språk, kan bli korrekturläsare, men med tanke på alla stavfel och grammatiska fel, som man ser i tidningarna, så kan man gissa att tidningarna har slutat att anställa korrekturläsare. Det finns inte någon stor marknad för dem. De behövs inte för att tidningens ekonomi ska gå ihop. Om de nu inte längre är viktiga (det finns ju stavningsprogram) så kan man lika gärna hänföra dem till något syndrom.
Samhället har större intresse av att sponsra personer, som lätt kan se felet i en uträkning.

Varje utbildning syftar till att lära eleverna att kunna se en massa detaljer, som andra inte känner till, och att kunna handskas med dem. Det finns väl ingen som har en större överblick över jorden än en kosmonaut eller flygare, men dessa har använt många år till att kunna behärska en massa detaljer. Titta bara på alla knappar, som finns i en cock-pit. Piloten ser omedelbart om det är fel på någon detalj där, kanske någon siffra som betyder att något är fel.




Skilj på tanke och känsla

Jag lägger ut en film för att jag är nyfiken på vad det ska bli för reaktion. Filmen handlar om ondskan bakom kulisserna här i världen.

Men videon har försvunnit och jag minns inte hur den var.

Här handlar i alla fall resonemanget om ifall man ska undvika att tänka bara för att man kan bli rädd för det man tänker på.
Är det verkligen bra om alla stoppar huvudet i sanden för att "inte tänka negativt"?



FB-vännen Christina:
Herre Gud! Det här är ju det nya viruset i kriget - mediaviruset som virvlar runt o smittar sunt förnuft och välvilja mänskor emellan! Bibeln (och Jehovas Vittnen) enligt Gunilla från Kungshamra, som  säger att Djävulen jobbar snabbt för tidens ände är nära, o vad-det-nu-är tar över.. resurrection?.. -Tror livet måste bli enklare än så, en ödmjuk o vänlig återgång till naturen och samarbetsvilja mänskor emellan passar mig bättre som världsprofetia - hur det nu ska gå till. För som min "Treeman", svenskättlingen William Gravestock, i Kallefånien hävdade: "Whatever gets your attention - gets YOU!" . Han är djupt religiös med en filosofisk outlook on life från olika håll - "Live in the NOW!", "Do what makes you happy!" och "Send love and forgive!".. Till syvende og sidst: Beauty is in the eye of the BEHOLDER!.. med lite realistisk modifikation ibland möjligen. Men min längtan till naturen blir allt starkare. Förväntat kanske? (Montesqieu) Tycker den påtvingade isoleringen är lugnande och inbjuder till tankedjup. Dags å betala räkningar

Mitt svar:
Isolering? Jag märker ingen skillnad eftersom jag vanligen ändå är hemma och sysslar med tankedjup eller något pyssel.!

Din vän säger:
"Whatever gets your attention - gets YOU!"
men det stämmer inte. 
Det riktiga är 
"Whatever gets your emotion - gets YOU!" 
Alla dina känslomässiga reaktionen fungerar som andar
som "tar dig i besittning " på ett eller annat sätt.

Det där som han pratar om handlar om dina känslor. Det finns ingen information, som "gets you" såvida du inte låter dig bli känslomässigt påverkad, dvs att du dras med. När du reagerar med känslor på något så blir det så att "it gets you!" Dvs du fylls av det och dina signalsubstanser ändras. Du måste alltså lära dig att kunna ta in information utan att påverkas känslomässigt av den.

Verkliga händelser i din närhet påverkar naturligtvis dina känslor, men du måste ju kunna vara kapabel att ta del av information utan att bli fylld av känslor som du inte vill ha.
Men alla kan bli rädda och när man blir rädd så startas en känsla som slår ut tankeförmågan.

Att på detta sätt, som nu, sprida skräck bland folk (om terrorister, islamister, klimatet, virus) är en metod för att få folk att bli "tagna" genom att bli rädda och på det viset bli lättmanipulerade för att deras logik och analysförmåga är utslagen.
Hörde om en kvinna, som var så rädd för viruset att hon hade stängt in sig och satt och grät. Så kan det bli om man inte kan sortera mellan tanke och känsla och inte alls har någon insikt i vad man gör.

Kolla bara på klimatgrejen, som alla tror på trots att den inte alls är bevisad eller ens trovärdig. Den bygger bara på en politisk konsensus. och är full med direkta lögner. Som folk försvarar känslomässigt för att de inte kan tänka logiskt eller ens ta in annan information än TV och tidningsrubriker. Om man har en stark känsla för något så triggas också ens egna gamla minnen, trauman, upplevelser, drömmar och blockeringar så att man blir påverkad av hela det här paketet och sedan har man tappat förmågan att se nyktert på information. Man "bara reagerar" utan att kunna ta reda på något.

En shaman, munk, guru eller annan andligt tränad person kan själv påverka sina känslor och det är metoder för att göra detta som din vän beskriver. Det är nämligen det som "religiösa lärare" i alla tider har pratat om. Hur du påverkar dina känslor för att påverka vilken ande du ska "andas in" känslomässigt.

Den "religiösa metoden" ska alltså användas för att påverka känslan, 
men inte för att påverka ens omdöme i rent intellektuella analyser av annat.

Ordet ande kommer av verbet andas och det gör det på latin också. Det beror på att känslor sköts av hjärtat och inte av intellektuell info och analyser. För länge sedan så betydde ordet "andas" inte att "ta in syre" - det betydde att ta in en ande, dvs att fyllas av en känsla och en sådan kan också då medföra att ens sinne förändras. Vad man gör är då egentligen att man flyttar sin fogpunkt (assemblage point) och det kan man ju göra medvetet för att få information om något, men sedan gäller det att veta hur man ska göra för att komma tillbaka igen.

Om man är helt omedveten så skapar en tanke genast en känsla för att man inte vet vad det är för skillnad på tanke och känsla.

Förr så fanns det en inlärningsmetod eller informationsmetod som kallades "legere, meditari, kontemplari" och den innebär att man först inhämtar kunskap. Bara det!!!
Sedan analyserar man den: meditari betyder mäta och det är samma ordstam som i det indiska ordet "maya" eftersom det handlar om att bara undersöka fakta "från alla håll och infallsvinklar". Om man sedan vill fortsätta och få en djupare kunskap om detta så går man till det tredje steget: contemplari, där man fyller sig med en känslomässig informatiion genom att "leva sig in i det". Men detta handlade ju om att ta in sådan kunskap, som man ville vara en del av.
Om man bara ska informera sig om fakta så ska man ju bara gå till det andra stadiet och låta bli det tredje. Man ska inte leva sig in i det känslomässigt.
Felet som våra politiker och myndigheter gör är att de hela tiden har detta andra steg som ideal så att de känslokallt kan fatta beslut som drabbar andra på ett negativt sätt.

Man kan vara medveten om vad som händer, men ändå fokusera på att sniffa på blommor och titta på solnedgångar och sjunga kärlekssånger till Jesus. Det ena utesluter inte det andra. Det kan till och med vara nödvändigt att man kör en positiv grej för att motverka att man får negativa känslor av den info som finns. Denna info ska man analysera och kolla upp, men inte suga i sig känslomässigt.

Problemet är att folk inte kan skilja på olika sorters tro. Ordet har två helt olika betydelser och den ena gäller känslan och den andra gäller förståndet, intellektet. Blanda inte ihop dem!

"En vänlig återgång till naturen" är inte möjlig så länge som politikerna lyder dessa oligarker / internationella företagsledare / mäktiga psykopater, det som vi ofta också kallar för att "pengarna styr". En bolagsdirektör har som sitt jobb och sin plikt att maximera bolagets vinst för att aktieinnehavarna kräver detta (om han i första hand tänker på att rädda blommor och bin så får han sparken)

I SThlm syns det kanske inte så mycket eftersom där finns gröna fritidsområden, men om man kommer hit upp så kan man se att hela skogen i stort sett är död. Den är en "industriskog" som täcker Sverige där alla träd är lika stora och står på raka rader, 25-30 meter höga (eller så) med kala stammar och gröna tofsar högst upp. Varvat med kalhyggen som ser ut som om det varit krig, En sådan skog kan inte hålla ett levande ekosystem. Det finns knappt kvar någon plats för djuren att leva.

Vanliga människor kan inte längre bo i skogarna. Jo, kanske om du har väldigt mycket pengar eller kan köpa ett stort område och dra igång någon affärsverksamhet, typ hotell och skidbacke.
Men om du har barn så går det ju inte - jag tror att vi har dagisplikt.

Husförhören var egentligen inte till för spridning av Bibeln och Jesus - de var till för att kontrollera befolkningen, dvs göra folkbokföring och veta vilka som hade fötts och dött och var de bodde osv.
När man sedan införde folkskolan så behövde man inte längre husförhören eftersom skolan nu fungerade som en ny kontrollapparat.

Är det något fel på att myndigheterna har koll? Det gör väl inget? Jag har inte gjort något illegalt.

Nä, det beror på vem som styr och vad de vill göra med dig och dina barn. Därför är det viktigt att försöka identifiera vad det är för krafter som styr.
Att ta reda på vad som egentligen händer i världen hindrar inte att du fyller dig med positiva känslor. Men du bör väl då ta dem från en annan källa, en som fungerar och som du själv väljer, enbart för dess effekt på känslor och inte för dess "sanningshalt".

Känslomässigt är det bra att tro alla om gott, men det betyder väl inte att du tankemässigt ska vara så dum så att du bjuder hem ett gäng med nyanlända ISIS- araber från Afrika.
Det är en brist i det svenska språket att ordet tro har två helt olika betydelser. Det orsakar att folk blir förvirrade. Detta tillsammans med ihopblandningen av tanke och känsla.

I USA försvinner varje år 800.000 barn. Vart tar de vägen??? Vore det inte bra om folk vaknade och blev intresserade av att ta reda på sådant?

Småbarn får en mängd vaccinsprutor och i dessa vacciner har man hittat en hel del som inte ska vara där. Om alla tänker som så att man ska stoppa huvudet i sanden för att inte få negativa känslor då är också alla medverkande till en massa brott mot mänskligheten och även mot djuren och hela naturen. Det är folks plikt att försöka informera sig på ett nyktert sätt och att ta hänsyn till andras känslor (ex djurens) i stället för bara ens egna känslor och någon flummig idé om att man inte kan informera sig utan att bli "tagen" av något.

söndag 28 maj 2023

PASSION Vad betyder det?

Hur är man när man är passionerad?
Påtänd. Sexig. Andlig. Lycklig. Viktig.
Störst och bäst.

?

Ett problem med ordet passionerad är att det ofta används i betydelsen att man har starka, intensiva sexuella begär, men att det på senare tid även har lanserats i betydelsen "att finna sig själv". 



Resultatet blir att folk kör ihop begreppen så att det blir en förvrängning och materialisering av ett från början andligt begrepp. Men det är en trend, att t.o.m. barn ska "finna sig själva" genom könsaktiviteter i stil med att klä ut sig till motsatt kön för att senare förhoppningsvis även operera sig. Trenden är en del av en agenda där det gäller att "materialisera" vårt sinne så att allt ska handla om att på olika sätt maximera fysisk njutning, vilket biologiskt sett har att göra med att trigga det roliga dopaminet och andra "belöningsämnen"  (beroendeframkallande endogena opioidpeptider), som också har den effekten att de släcker ner aktiviteten i pannloberna så att vi blir dummare och mer lättledda och lättlurade. Att "finna sig själv" betyder i dag att hitta ett jobb man gillar och gärna ett som också ger framgång och pengar. 
Tidigare hade man "inom religionerna" ofta ceremonier som skulle trigga både serotonin och dopamin. Men även shamaner och liknande visste att man inte skulle överdosera sådant eftersom man kunde bli sjuk av det. Det var inget som alla skulle syssla med.
Människan är förtjust i att manipulera sina transmittorämnen med alla upptänkliga metoder. Men då var syftet ofta att man ville "tala med andarna" eller "få uppenbarelser" till allas bästa. Att använda kicken till att jaga efter egen vinning eller pengar var förbjudet.

"Many dictionaries define passion as any extremely strong feeling that is difficult to control.
So, passion can be love and hate and lust and enthusiasm…"

Begreppsförvirringen består av att ordet passion från början betydde att stå ut med något utan att reagera. Det var i den betydelsen som det kunde associeras med att "finna sig själv" på ett högre plan, men trots att det nu på ett visst sätt har fått motsatt betydelse så är ändå den tolkningen kvar: att finna sig själv. Men det är väl då mer att man finner sin plats i den fysiska verkligheten där pengar, jobb och konkurrens är styrande. Troligen vänder man sig då till dem, som helt har tappat sin energi och behöver hitta en metod att få den tillbaka och det stämmer ju faktiskt att om man inte alls har någon energi (och vila inte hjälper) så kan man få igång den igen genom att föreställa sig något roligt jaktbyte.


"Many people fall into the trap of chasing happiness instead of finding what they are passionate about. The thing with happiness is it never lasts. You chase your desires, fulfill them, stay happy for one brief moment, and end up dissatisfied." Här.

Här ser det ut som om skribenten har haft till uppgift att lansera begreppet "passion" på ett visst sätt och därför har vänt på begreppen för att det ska passa.
Meningen "
The thing with happiness is it never lasts" ska egentligen vara The thing with chasing happiness is it never lasts. Ordet chasing (jaga) hör ihop med begreppet passion och det man jagar är ofta något man tror att man ska bli lycklig av. I naturen fungerar det så. Men själva jakten kan också vara kul eftersom den innebär ett påslag av energi. Men det är en kortvarig energi. Det är skadligt att den pågår för länge. Det kallas stress.

Han skriver:
"It is not easy to hear the voice of passion in us when we are surrounded by so much noise and modern-age distractions." Tidigare har man alltid sagt att man i sitt inre ska lyssna till "Guds röst." Man byter ut olika begrepp och ord mot varandra och ändrar deras betydelser på ett sådant sätt att det blir väldigt svårt att förstå vad som egentligen menas.

Passion är detsamma som jakt. Passion betyder inte 
att man har hittat det som man gillar att göra, vilket snarare är en ganska lugn känsla som man kan vila i. Men man kan gilla själva jakten, jovisst. Men passionens energipåslag kan aldrig bli konstant! Det tar slut. Och den jagade, uppnådda lyckan tar också slut, eftersom jakt fungerar på det sättet.

Att vara lycklig brukar annars betyda att vara glad och nöjd och gilla livet. Det har inget att göra med att jaga efter något, men vanligen så tror vi det. Att vara lycklig är något som varar, men inte alltid om lyckan är baserad på att man har jagat efter något som man då skulle bli lycklig av. En sådan jakt hör ihop med den energikick som i dag kallas passion. Om man gillar det man gör och trivs med det så behöver man inte någon "extremely strong feeling that is difficult to control." 


Ordet passionerad kan användas i betydelsen "sexig", ex. "A beautiful, passionate woman of twenty-six", men då menar man inte utseendet - man menar karaktären. Betydelsen "häftiga känslor och begär" är från 13-1400-talet. The specific meaning "intense or vehement emotion or desire" is attested from late 14c. (vehement = häftig, våldsam, intensiv).Så det kan alltså betyda att man har "intensiva begär". Att man är passionerat förälskad i någon som man vill ha. "She kissed him passionately." Den här betydelsen är naturligtvis en tolkning som många dras till. Att det speciellt skulle handla om sexuella begär kom på 1500-talet "The specific sense of "sexual love" is attested by 1580s,"

Men ung. 100 år senare fick ordet ytterligare en betydelse och det var när man hade kommit på att man kunde ha intensiva begär även efter annat än sex. En konstnär kan ju ha ett intensivt begär efter att måla. Behov av att måla. Och författaren har ju faktiskt en kärleksaffär med den ande han är uppfylld av när han skriver. Det kan liknas vid sex och det blir ett barn i form av en målning eller en bok.
När man beskriver detta tillstånd så beskriver man egentligen en jaktimpuls. Det är en instinkt.
Den ger "strong sense of purpose". Även en känsla av att känna sig "jätteviktig" eller "störst och bäst". En jaktinstinkt består av att det frisätts dopamin och det gör att man känner sig som Stålmannen, att man får superkrafter och det är väldigt roligt/behagligt. Plötsligt kan man klara av att utföra storverk!!! Man blir fantastisk! Dopamin är en opioid som binder till "belöningsreceptorer" på samma sätt som knark. Man kan jämföra med amfetamin.

"Passion is what motivates us to do the things we love."
Här har man blandat ihop begreppen passion och kärlek på ett sätt som egentligen inte stämmer. Men det är vanligt och det beror på att man likställer sexbegär och kärlek.
"It is that strong desire that allows you to create something extraordinary—the fuel that keeps the fire burning." Detta stämmer bra med vårt hormonsystem och det är vår jaktinstinkt. Man reagerar på något och får en energikick som är avsedd att starta en jakt. Denna energikick är alltså rovdjurens enda sätt att skaffa mat.

"Bränslet" är egentligen socker och syre. Ämnesomsättningen ökar och därför kan man kalla det för "eld". Men den typen av inre eld ska man vara försiktig med eftersom en onaturlig användning av jaktimpulsen är detsamma som "positiv stress", vilket kan ge skador på nervsystemet. Om det leder till Adrenal Fatigue (en typ av psykisk utmattning) så kan det ge överkänslighet mot "allt möjligt" för att nerverna har lärt sig att överreagera "bara för att man tyckte det var skojigt!". Inte bara skojigt, det kändes också meningsfullt. "Livets mening!"

Jaktimpulsen och seximpulsen, och även försvarsinstinkten, liknar varandra så mycket att alla tre kan betecknas med ordet "passion". Man kan jämföra med en hund. Om du kastar en pinne så blir hunden plötsligt passionerat intresserad av att fånga pinnen. Om en liten hund blir passionerat arg så kan den anfalla något som den inte klarar av, därför att den plötsligt får en känsla av att vara jättestor och jättestark och kunna klara av vad som helst.

"Being passionate about something gives you a sense of purpose. It gives you that feeling of significance—the feeling that you are meant to do great things in life".
Hela den meningen stämmer precis på dopamin. När du kastar pinnen får hunden en "sense of purpose". Livets mening är att fånga pinnen. I naturen, där det inte finns människor som kastar pinnar, skulle det i stället ha varit en hare som hunden började jaga och det skulle ha varit "livets mening" eftersom det för en hund faktiskt är livets mening att skaffa mat.

Att reagera är nedärvt, men exakt vad man reagerar på är också inlärt! Författaren och konstnären har tränat upp den här förmågan att få energi på ett sådant sätt att de triggas igång av vissa mentala idéer.
Detta är reaktioner, som är extremt tydliga, så det är inte konstigt att man redan under antiken analyserade saken och gav ord till upplevelsen. Men olika tider och olika personer har gjort analysen på olika sätt. Man lanserar en tolkning, som passar ihop med den rådande trenden i samhället!

Den inre impuls som sätter igång detta passionerade beteende, denna kick av energi, startas av en trigger i omvärlden (men för människan kan det räcka med att man bara tänker på den). Man upplever något som vrider om startnyckeln. Klick! Brrrooom!

Men alla människor är inte sådana. Vi är olika och man kan likna oss vid gräsätare och rovdjur. Det är "rovdjuren" som får dessa kickar av "positiv energi" även av annat än av sex. Det kanske var det som man upptäckte på 1600-talet när betydelsen av "passion" utökades till att omfatta även annat än sex. Men även om kicken gäller Gud så består den ändå av samma instinkt. Det är bara den inlärda triggern som är annorlunda. Därför har många religiösa ledare och filosofer uppmanat folk att tända på gud i stället för på harar, pinnar och sex. Men eftersom tändningen biologiskt sett är densamma så kan man bli sjuk av den också, om energin för ofta blir för stark (positiv stress).

Detta med att ordet passion har att göra med en reaktion på något yttre är ett genomgående tema oberoende av vad ordet haft för betydelse, ytligt sett.
Ordet passion är släkt med ordet passiv och båda dessa ord hade i grunden från början samma betydelse, av pass-, past-participle stem of pati - to endure = att stå ut med, att uthärda.

Passiv betyder just att det är i omvärlden som det händer något, som man själv sedan antingen reagerar på eller uthärdar. Passionsdramat innebär att Jesus hängde på korset utan att reagera eller klaga. Han kunde uthärda detta. På svenska kallas det för Jesu lidande och att lida är också ett gammalt ord som betyder uthärda. I danskan används det fortfarande så. Det gillar jag = det kan jeg lide (dvs det kan jag stå ut med, det kan jag uthärda, det kan jag vara med på).

Ordet passion handlar alltså om en yttre impuls i omvärlden. Först betydde det att man inte reagerade på den (som Jesus), vilket var ett filosofiskt ideal. Sedan har ordet genomgått en förändring och kommit att betyda motsatsen, dvs det betecknar att man reagerar och det till och med används för att beskriva en extremt stark reaktion.
Den ursprungliga betydelsen av passion har levt kvar i ordet passiv. I dag ser vi orden passiv och passionerad som motsatser. Men grundbetydelsen finns kvar: att det händer något i omvärlden, att där finns en trigger.

Men folk är inte så filosofiskt sinnade att de tänker på det sättet! Betydelsen från 1500-talet har blivit populär, spritt sig och blivit allmän för att folk gillar den tolkningen.

Om man enbart säger "Jag är passionerad" så kommer många lätt att uppfatta det som att man säger "Jag är sexig!" Om det inte är det man menar så bör man förklara vad man menar eller uttrycka sig på ett annat sätt. När man använder ordet i andra sammanhang så säger man "Jag är passionerat ....!"
Ex. Jag är passionerat intresserad av hästar!" "Jag är passionerat intresserad av att snickra!" Man måste lägga till ett ord för att visa vad man menar.


På senare tid har det då kommit en ny reaktion, som liknar den, som skedde på 1600-talet, nämligen att man åter igen har lanserat idén om att man faktiskt kan bli tänd på annat än sex. Man kan även tända på att någon kastar en pinne! Pinnen är här symbol för en trigger, vilken som helst.
I Bibeln är symbolen en orm eftersom en orm fungerar på samma sätt som en sådan instinkt: den kan hugga på en sekund! Den typen av reaktion har därför också kallats för Djävulen och alla små djävlar och onda figurer brukar också ha huggverktyg. Det kan vara en eldgaffel eller vassa tänder. Jesus är symbol för motsatsen, att inte reagera på triggern!

Det har blivit modernt att idealisera pinnen och det heter då "att finna sin passion" och det beskrivs i termer som tyder på att man också menar "att finna det som man bäst trivs med att göra". Detta är en sammanblandning av att "bli tänd på något" och att "finna sig själv". Det gör att budskapet är otydligt och det har gjort att det har uppstått diskussioner om saken.
Att vara tänd på någon är inte detsamma som att trivas med någon. Det tycks vara det senare som håller i längden.
Att vara tänd på att göra något är inte detsamma som att trivas med att göra något. Det är nog det senare som håller i längden. Men det säger ju också Krishna i BhagavadGita.

Den första betydelsen av "passion" (att inte reagera) motsvarar det indiska Sanyās, medan den andra betydelsen (att reagera på en impuls och bli positivt påtänd) motsvarar Rajas och det goda rådet är att man ska avstå från alla handlingar som är motiverade av begär.
"Giving up of actions motivated by desire."

Att finna sitt "rätta jag" eller "sitt högre" jag handlar alltså tyvärr inte om att göra det som man blir påtänd av eftersom detta sägs vara "först som nektar ljuvligt, men till sist som etter beskt." Först hög och sedan baksmälla. Först förälskad och sedan osams.

Grundläggande inom både kristendomen, hinduismen och buddhismen är att man inte ska reagera på och styras av starka drifter, dvs instinkter. Man ska göra det som man anser vara rätt och riktigt, men utan att stressat jaga efter resultat och till och med utan att drivas av någon överdriven energikick.

Att lugnt göra det som man trivs med kallas inte för "passion". 

Relax!

måndag 15 augusti 2022

What does the word HUMAN mean?

Humans might very well be light beings. Nothing wrong with that as long as it is "in daily speech" or religion, philosophy, or physics, but if we step into the science of language the word "human" cannot be used as proof, testimony, or evidence for the idea that man is a "light being" that has been "manifested" on Earth. "Human" does not mean "manifested" -and these two -man- have different origins.

The text in black is circulated on Facebook by Galactic Councel of Lightworkers 

HUMAN
This is in part from PIE word *(dh)ghomon-, literally "earthling, earthly being," as opposed to the gods (from root *dhghem- "earth"). The word humus is also from PIE root *dhghem- "earth."

And the word man is not a part of the word human. It has another origin.

*man- = Proto-Indo-European root meaning man.

The hypothetical source of/evidence for its existence is provided by: Sanskrit manuh, Avestan manu-, Old Church Slavonic mozi, Russian muzh "man, male;" Old English man, mann "human being, person; brave man, hero; servant, vassal."

It forms all or part of: alderman; Alemanni; fugleman; Herman; hetman; landsman; leman; man; manikin; mannequin; mannish; mensch; Norman; ombudsman; yeoman.

Mensch (German) is in English translated to human, but the words Mensch and human do not come from the same root.
Mankind is from PIE root *man-.
So humanity and mankind do not have the same root (the same origin). 

The prefix hu- does not exist in our Indoeuropean languages. It exists in Chinese, but the word human has no Chinese origin, so it cannot be used here.

The word manifest comes from another *man- with another meaning.
It is from the Proto-Indo-European root meaning hand. Latin manus.
A manuscript is "written by hand".
Manufacture = make by hand.

Galactic Councel of Lightworkers should know better!


But if you tell them, they will most likely answer that it is the "higher divine meaning" in a "intergalactic language" which they have got "in a divine vision" from an angel from Andromeda ... or so ... But what they wrote is just what is called normal associations. 

A man might very well be a manifestation in the body by some light pattern, but it is not linked to our words and morphemes in the way that they have thought.

This could be a better fantasy association!

HU = Call, shout, breath out, exhale (in Chinese).
Man = man.
So man was created by the word or exhalation of God. That is by sound and this sound would be some original vibration or frequency, which could also be equal to light.

But this is also playing with words as I took the word HUMAN and split it up in a way that is not correct. The word "human" has no relation to the Chines language.
So linguistically this one is also not true! It just sounds good and attractive, and this is how people often do on Facebook.

The idea might be true, 
but the proof that sustains it is false.

lördag 23 juli 2022

Etymologi - är det bara att fantisera ihop nånting som låter troligt?

Eller finns det regler man måste gå efter?




Om man försöker ta reda på vad ett ord egentligen betyder på ett sådant sätt att man letar efter dess uppkomst så sysslar man med etymologi.

Under tusen år har många av våra ord ändrat betydelse flera gånger på grund av att nya idéer och tankegångar har tagit över ordet och använt det på ett nytt sätt. Det betyder att orden inte längre betyder det som de en gång betydde och om vi då läser en gammal text så kan vi bli lurade till att tro något som inte alls var författarens avsikt.

Den första, den ursprungliga betydelsen av ett ord, har av grekerna kallats för "ordets sanna betydelse", etymos = det som är (sant, verkligt). Eteos = sann.

Etymologi innebar att man skulle "använda orden i deras sanna betydelse" för att hitta tingens sanna natur. Enligt Sokrates så gäller det att packa upp eller avkoda det budskap som en gång har lagts i ordet.


De gamla emytologerna var intresserade av religion, dvs av läran om människans ande och psyke, vilket då brukade framställas i form av levnadsregler, myter och sagor. Klart att man ville veta vad orden betydde! Detta andliga/religiösa intresse blev kärnan i uppkomsten av etymologin och man analyserade Bibeln.

De första systematiska studierna (som vi känner till!) i detta ämne gjordes av judiska språkforskare i Nordafrika och Spanien omkring år 1000. De undersökte svåra ord i Bibeln och jämförde arabiskan och arameiskan och ställde upp regler för hur konsonanterna motsvarade varandra i de olika språken. Samma typ av bibelstudium gjordes senare av kristna tyska och holländska forskare.

Det första etymologiska bibellexikonet kom från Wilhelm Gesenius 1810-12.

Nu hade den lingvistiska forskningen kommit in i ett nytt stadium. Man kunde ställa upp lagar för hur ljuden förhöll sig till varandra så att de bildade grupper eller familjer. Det blev starten till riktiga etymologiska lexikon varefter etymologiska ordböcker publicerades för många av Europas språk. Den ökade uppmärksamheten gällde nu inte bara ljudlagar utan även betydelseförändringar.

Klein, som var rabbi och kunde arbeta med 40 språk, gav 1966 ut Comprehensive Etymological Dictionary of the English Language (Elsevier Publishing Co., Amsterdam, London, New York). Den inkluderar även tolkningar av hebreiska låneord.

Detta har naturligtvis gjort att många filosofiskt sinnade personer har haft den idén att om man verkligen ska kunna förstå vad folk menade med det som de sade eller skrev för längesen, då måste man också veta vad de menade med de ord som de använde. Det är ju faktiskt en självklarhet!
Men det är inte så lätt! Inte ens i dag vet vi alltid vad folk menar med de ord de använder.

Det är alltså inte så lätt att tyda gamla uttryck och texter. Det kan räcka med så litet som hundra år för att mängder med vanliga ord ska ha glömts bort. På Facebook var det en gång en kille, som skrev att något "ännu låg i sitt nystan", Det var en ung kille, tror han studerade teknologi, som inte kände till skillnaden mellan "nystan" och "linda". Helt vanliga vardagsord kan glömmas bort eller byta betydelse så snabbt. Hur kan vi då tro att vi ska kunna förstå sådant som blev översatt från hebreiska för tusen år sedan?
Ja, man måste naturligtvis ta etymologin till hjälp och det var så den uppstod.

Om man vill veta om två ord är släkt med varandra så får man gå så långt bakåt som det är möjligt och se om de har samma rot, helst den urindoeuropeiska. Då kan man samtidigt också hitta en massa andra ord som har samma rot, som alltså är bildade av samma grundbetydelse. Man kan säga att roten är det morfem som bär ordets grundbetydelse och som är kvar när man plockat bort andra morfem som prefix och ändelser.

Det är inte så att två ord som liknar varandra måste ha samma grundbetydelse och ursprung.

Vi vet i dag (för det mesta) vad ett ord har för rot, vad den roten ursprungligen hade för betydelse och hur den sedan har utvecklats och i vilka andra språk den finns. Det är det som man måste gå efter - annars blir det bara tjusiga påhitt som stödjer en fantasi, som alla blir imponerade av men som ingen blir klokare av.

Gustave Flaubert, som skrev Le Dictionnaire des idées reçues, menade så här:

Etymologi är det enklaste i världen 
om man bara kan latin och är litet påhittig!"

Men hans text var en satir!

Han hade tydligen märkt att många gjorde på det sättet och nu ville han ge dem en känga. Det var ett lexikon som skulle fungera som en guide över vad som ansågs rätt och riktigt i konversationer på cocktailpartyn.

Dessa cocktailpartyn kanske i dag kan motsvaras av vissa program på nätet. På YouTube har jag några gånger märkt detta med feltolkningar av ords betydelser. Att presentera en sådan redogörelse för ett ords ursprung kan verkligen fungera som ett kraftigt stöd för den som håller ett föredrag. Han presenterar "gamla, mystiska, dolda betydelser" som väldigt bra stödjer det övriga resonemanget som han presenterar och han låter verkligen extremt klok och djupsinnig. Han vet något som andra inte vet och här har vi beviset!

Men i de fall som jag har hört och kollat upp så har deras ordanalyser inte varit baserade på någon verklig etymologi utan enbart på fria associationer och fantasi och därför varit helt fel.
Så det som Flaubert skrev skulle i dag låta så här:


"Etymologi är det enklaste i världen
om man bara är litet påhittig!"

torsdag 21 juli 2022

PRIMÄR, FRI, SJÄL OCH SALIG Vad betyder orden egentligen?





Ordets kärna är den äldsta roten, den urindoeuropeiska.

PRIMÄR
Primär, av latinets primus, kommer av roten per- som betyder före, framför, först och som sedan blev roten preis- och sedan på latin blev pri-, som också betyder före.
Ordet prins betyder också först. Han är den första personen och det är även en furste. Så orden prins och furste har samma betydelse.

Roten per- finns i fem olika varianter med fem olika betydelser.
1. före, framför 2. att leda 3. att försöka, att riskera, 4. att slå 5. att sälja.
Man kan säga att per- då har börjat utveckla sig och användas i olika betydelser, som sedan också har ändrat roten så att dessa varianter har bildat ord med olika betydelser.
Om man känner efter vad dessa fem varianter av per- har gemensamt, så är det en kraftig utgående energi, som skulle kunna associeras till orden före och framåt. En ledare är den som går före när han leder andra och här tar han risker och det kan handla om något som han "slår" på (mot) eller så kan man sälja något och då bör man ju också vara framåt så att man kommer före någon annan. Roten tycks associera till en utåtriktad, aktiv sinnesstämning (som kanske då är triggad av att man vill komma först eller slå sig fram?) Det finns i ordet perforera.

FRI
Ordet fri, frid, friend och Frigg kommer av en helt annan rot som är pri- och som betyder älska och som hör ihop med sanskrits priyah (älskad, egen). Pri och Pr finns i jättemånga ord på sanskrit (lång lista). Material objects dear to the mind: manas-priya.

Det är alltså två olika urindoeuropeiska rötter, som har olika betydelser. per- och pri-.

SJÄL
Vad beträffar ordet själ så menar språkforskare att det kommer av ordet sjö, på grund av att man ansåg att sjön var en uppehållsplats för själarna när de inte var här. Det skulle betyda "från sjön" och det tyska seelisch är ju också likt ordet See. Den direkta motsvarigheten på svenska skulle ju bli sjölig, alltså ordet sjö plus en ändelse. See-lisch = sjö-lig. Ordet kommer från det urgermanska saiwaz.

Klein, som kunde handskas med 40 språk, hade åsikten att det betyder "från sjön" eftersom den var "a dwelling-place of souls in ancient northern Europe. "
På ett annat ställe hittar jag detta:
"Herkunft: mittelhochdeutsch sēle → gmh, althochdeutsch sēla → goh, weitere Herkunft unsicher; womöglich von germanisch *saiw(a)lō, einer Ableitung des Wortes für „See“; Nach alter germanischer Vorstellung lebten die Ungeborenen und die Toten im Wasser: die zum See Gehörende = die Seele. "

SALIG
Salig däremot heter selig på tyska och att ordet bara har ett e tyder på att det har ett annat ursprung. Det är gammalhögtyskans sali = lycklig, Gotiska sels = snäll. Gammalengelska gesaelig. Urgermanska saeligas. Medelhögtyska salig. Det är samma ord som silly och alla de gamla orden betyder lycklig på olika sätt. Den gamla roten ser ut att vara sael-.